Vad är egentligen kärlek? Är det att acceptera allt som riktigt, bara det känns riktigt. Är det att bortse ifrån alla olikheter i läran så att man kan ha gemenskap med varandra. Ja, vad är sann kärlek egentligen. Vad säger Bibeln om detta? Många pekar på 1 Kor. 13 och menar att kärleken är störst och främst i allt. Men när vi läser kapitlet så ser vi att i vers 6 står det att "kärleken har sin glädje i sanningen". Sanningen är själva grunden för kärleken och utanför sanningen kan inte sann kärlek existera. Det man kallar kärlek utan att ha sanningen som grund är förödande. Tron, hoppet och kärleken är ju egenskaper som inte kan existera där inte sanningen finns. Tänk dig ett liv utan vatten. Vatten är ju helt nödvändigt för att liv ska kunna existera, så länge som vattnet stannar inom sina gränser, havet, sjöar, kanaler, vattenledningar o s v. Men när vattnet går utanför sina gränser blir det katastrofala följder. Det är bara elden som är värre för vår jord. Kärleken är likadan. 

Om kärleken går utanför det som Gud har satt upp som riktlinjer för den så blir den fruktansvärd. Ta som exempel hur det blir i hem där föräldrar i kärlekens namn inte fostrar sina barn. I kärlekens namn förstör man sina barn! Det talar ju Ordspråksboken om. Guds definition av kärlek är att man gör mot sin nästa det som är bäst för henne/honom utifrån evighetens ljus oavsett vad det kostar.

På något sett har man glömt Guds definition när det handlar om evangelisation, och så har man fallit in i sentimentalitet. Vi ska titta på några nyckelverser i Skriften för att visa skillnaden på kärlek och sanning.

"Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärljungar. Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria." (Joh. 8:31, 32)

Herren Jesus säger här att den ultimata friheten bara kan nås genom att man helt och fullt underordnar sig Sanningen. Här står ingenting om kärlek. Många talar vitt och brett om sin stora kärlek till Jesus Kristus och till förlorade människor. Lyssna här vad Jesus säger i Joh. 14: 15, 21, 23, 24 när Han håller fram att lydnad för sanningen är den främsta formen av kärlek:

"Älsken I mig, så hållen I mina bud…. Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig… Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom. Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord."

Lydnad för Guds Ord är en litmustest för kärleken till Gud. Är det inte tragiskt när föräldrar får julkort eller födelsedagskort ifrån sina barn där det står "Jag älskar dig" på, om föräldrarna resten av året får stå ut med olydnad och orespekt ifrån sina barn. Dessa sentimentala ord betyder ju faktiskt ingenting då. Det är lydnaden som räknas, inte orden. Lydnad utan kärlek är teoretiskt möjligt, men kärlek utan lydnad är en omöjlighet. Det är en satanisk förvrängning av Guds plan.

Jesus talade mycket kärleksfullt till Petrus i Joh. 21 efter att Petrus under press hade förnekat Honom. Han sa

"Simon, Johannes son, älskar du mig? Han svarade Honom: Ja, Herre; du vet att jag har dig kär. Då sade Han till Honom: Föd mina lamm….Föd mina får….Föd mina får" (Joh. 21:15-17).

Hur visar vi vår kärlek till Herren Jesus utifrån det vi läst här? Genom att föda Hans får. Han har också sagt i sin stora missionsbefallning att vi skolen lära dem allt vad Han har befallt oss (hela Guds rådslut).I Apg. 20 kan vi läsa om en apostel som har lytt Guds befallning. Vad gjorde han? Sa han: Jag älskar er, jag älskar er, jag älskar er? Apg. 20: 26, 27 ger oss svaret:

"Därför betygar jag för eder nu idag, att jag icke bär skuld för någons blod. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut"

Han hade undervisat i Efesus i två år vilket hade resulterat i att de som bodde i Asien, både judar och greker, fick höra Herren Jesu ord. En modern ekumenisk väckelsepredikant hade kommit till Efesus, predikat sitt ytliga, icke kontroversiella budskap som kliar människor i öronen, och sedan rusat vidare till nästa stad. Det var inte lätt för Paulus att predika den sunda läran. Han hade ju att göra med läror som var kontroversiella, motbjudande och splittrande, och därför säger han att han inte undandragit sig att förkunna allt Guds rådslut. Vad säger Gal. 1:6, 7:

"Det förundrar mig, att I så hastigt avfallen från honom som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium; det är allenast så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad."

Paulus riskerar t o m att bli församlingens fiende för att få ge dom sanningen. Sanningen ska talas i kärlek. Kärleken är sanningens tjänare, men får aldrig ersätta sanningen. Det är lättare att ta emot och smälta sanningen om den kommer i kärlek.

Sanningen kan man aldrig kompromissa med. Guds sanning är oföränderlig. Men människor har genom historien gjort kompromisser med sanningen för att slippa separationer. Vi kan genom historien nämna grupp efter grupp som börjat utifrån en verklig vilja att ära Jesus Kristus och Hans dyrbara Ord, men efter en, två, kanske tre generationer är de inte längre redskap för den Helige Ande, för man har inte klarat av att hålla sig avskiljd ifrån det som förgiftar, förorenar och förstör det sanna evangeliet. 

Det finns inget känt levande system som kan överleva utan att ha ett inbyggt system som konstant håller rent ifrån gifter och föroreningar. Det är också sant när det gäller Guds församling. Det är omöjligt för en levande organism att överleva utan ett inbyggt reningssystem. Vi måste komma ihåg att vår omgivning är i högsta grad giftig. Vi finns till in satans värld och han har tillgång till alla Guds tjänare genom deras fallna natur. En del menar att det är viktigare att vinna människor för Gud än att hålla sig troget till hela Bibelns undervisning.

"Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda." (Gal. 6:7)

Hela frågan om framgång i det kristna tjänandet behöver tänkas över. Hur kan man kalla något framgång som är skiljt ifrån Guds ofelbara Ord? Vem är vi att kunna avgöra vad som är framgång? Var korset en framgång? Välden tycker uppenbarligen inte det. Det vi ser som framgång kanske visar sig vara ett totalt misslyckande när vi står inför Kristi Domstol. Domen ska börja på Guds hus och när den dagen kommer så kommer vi att se att ingen får segerkransen som inte har kämpat efter stadgad ordning (2 Tim. 2:5). Det handlar inte om fart och fläkt, utan om ett ödmjukt underordnande, och lydnad inför Guds Ord.

En biblisk separation handlar inte på något sätt om att isolera sig ifrån omvärlden. Gud blir varken ärad av kompromiss eller isolering. Herren Jesus Kristus ger oss ett perfekt exempel när Han levde ibland syndfulla människor. Han var fullständigt separerad ifrån deras synd hela tiden, samtidigt som Han var ibland dem så att de fick höra Hans budskap. Vi kan se separation av sanning ifrån falskhet genom hela Gamla Testamentet. En av de stora gammaltestamentliga predikanterna var Johannes Döparen. Kompromissade han något?

"Men när han såg många fariséer och saducéer komma för att låta döpa sig, sade han till dem: I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? Bären då ock sådan frukt, som tillhör bättringen….Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliven då vart träd, som icke bär god frukt, avhugget och kastat i elden." (Matt. 3:7, 8, 10)

Var det här ett kärleksfullt uttalande? Det var det enda möjliga sättet att tala till dessa människor för Johannes Döparen. Hur skulle annars sann kärlek kunna visas mot ett folk som stod på branten till helvetet, än at ge dem ett chockerande uppvaknande över sitt tillstånd. De kunde ju endast bli frälsta genom att inse att de var fullkomligt förtappade i sitt tillstånd inför Guds domstol. Jag tror att det var p g a detta uttalande från Johannes Döparen som så många av fariséerna blev frälsta. De hörde Johannes Döparens varning ringande i öronen och förstod hur deras tillstånd var inför en Helig Gud.

Uppmuntrade Herren Jesus någonsin sina lärljungar att lyssna deltagande på andra religiösa ledare på den tiden? Sa han åt dem att de måste kunna acceptera andra religiösa ståndpunkter för att få en bredare förståelse? Svaret får vi när vi läser Matt. 7:15 där Herren Jesus säger:

"Tagen eder tillvara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar."

Eller i Matt. 16:6:

"Sen till att I tagen eder tillvara för fariséernas och saducéernas surdeg."

Det finns något som är mycket farligare än separation, det är att ha frid p g a att man kompromissat. Sanningen är mycket viktigare än enhet. Se vad Herren Jesus säger i Matt. 10:34-36:

"I skolen icke mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och envar får sitt eget husfolk till fiender."

Varför då? Jo, på grund av sanningen. Herren Jesus bygger sin församling genom separation ifrån falskhet. Läs vad Han säger i Matt. 18:15-17:

"Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan."

Det här betyder att all falskhet och felaktighet, både läromässig och moralisk, måste avskiljas ifrån församlingskroppen, om den ska kunna växa på ett sätt som ärar Gud. I Rom. 16:17 säger Paulus:

"Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära, som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem."

Om vi älskar Herren Jesus så kommer vi att vakta över allt som kan förstöra Hans sanning och avskilja oss ifrån lögnen. Det spelar ingen roll sedan om lögnen är i majoritet. Under reformationen var det ett fåtal som utropade "anathema" över hela den kristendom som var rådande då i västvärlden - den romersk katolska kyrkan. Detta kräver kurage. När Paulus tog itu med korintierna för att de inte uteslutit en som avfallit i omoral ibland dem, sa han:

"Jag skrev till eder i mitt brev, att I icke skullen hava något umgänge med otuktiga människor - detta icke sagt i allmänhet om alla denna väldens otuktiga människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare; annars måste I ju rymma ur världen. Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, så skulle I icke hava något umgänge med en sådan eller äta tillsammans med honom. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför? Dem som äro innanför haven I ju att döma."

Lägg märke till att vi inte ska separera ifrån dem utanför kyrkan, omoraliska människor som inte var kristna. Separationen var ifrån kristna som är omoraliska, eller innehade läromässiga villoläror. Dem ska vi inte ens äta tillsammans med. Varför? Jo, för om en som nyligen blivit kristen ser att du har gemenskap med en sådan, så kan han eller hon tro att du accepterar den andres läror eller omoraliska beteende.

Paulus talar om varför det är på detta sätt. Det beror på att vi måste bevara sanningens vittnesbörd till varje pris så att det inte kan missförstås av människor uanför. I 1 Kor. 15:33 säger aposteln:

"Faren icke vilse: För goda seder dåligt sällskap är fördärv".

Det är alltid det goda som tar stryk av den onda omgivningen om man inte avskiljer dem ifrån varandra. Det är aldrig det onda som blir bättre, utan alltid det goda som blir sämre. Se bara på om vi har ett ruttet äpple i en korg med bra frukt. Det ruttna äpplet blir aldrig bättre, men den friska frukten börjar ruttna.

Är det rätt att den sunda läran ska uppblandas för enhetens skull? Nej, det är helt klart att förneka vad Guds Ord säger i den Heliga Skrift.