EN MANS DJUPA NÖD
Under det att jag vandrade genom denna världens öken kom jag
till en håla där jag lade mig ner för att sova. Medan jag sov hade
jag en dröm. Jag tyckte mig då se en man, höljd i trasor, stå
med ansiktet vänt från sitt eget hem. Han höll en bok i handen
och bar en tung börda på ryggen (Ps 38:5). Då jag nu betraktade
honom öppnade han boken och läste i den. Under det han läste
grät han och darrade, till dess han inte längre kunde behärska
sig utan utbrast i ett högt klagorop: Vad skall jag göra? (Apg 2:37,
16:30, 31)
I detta tillstånd gick han till sitt hem och lade band på sina
känslor så länge han kunde så att hans hustru och barn inte
skulle märka hans själs ångest. Men hans oro blev allt starkare
och till sist kunde han inte tiga längre utan öppnade sitt hjärta
för sin hustru och sina barn.
Han sa till dem: Min kära maka, och ni, mina älskade barn! Jag,
er kära far, är alldeles utom mig för den bördans skull som
trycker mig så hårt. Dessutom har jag säkra underrättelser om
att denna vår stad kommer att brännas upp med eld från himlen,
och att i denna förskräckliga undergång både jag och du, min
hustru, och ni, mina älskade barn, ska jämmerligen omkomma,
om vi nu inte - vilket ännu är mig förborgat - dessförinnan kan
finna någon utväg till räddning.
Detta tal gjorde nu hans anhöriga mycket bestörta, inte därför
att de trodde att vad han sagt dem var sant utan de tänkte att
han fått någon sjuk rubbning i huvudet. Det började nu lida mot
natten och de hoppades att sömnen skulle lugna hans upprörda
hjärna. Därför skyndade de att få honom i säng. Men natten
skänkte honom lika lite ro som dagen. Så i stället för att sova
tillbragte han natten under suckar och tårar. Då nu morgonen
kom och de ville veta hur det stod till med honom, så svarade
han: Allt sämre och sämre. Och åter började han tala med dem
på samma sätt som förut. Men nu började de förhärda sina
hjärtan. Dessutom tänkte de också att de genom ett ovänligt
bemötande skulle kunna fördriva hans sinnessjukdom. Därför
gjorde de ibland narr av honom, ibland överhopade de honom
med förebråelser och ibland fullständigt struntade de i honom.
Följden blev att han drog sig undan till sin kammare för att sörja
över sin egen nöd samt gråta och bedja för sina anhöriga. Han
vankade även omkring ibland helt ensam ut på fälten, läsande
och bedjande. På detta sätt förflöt hans liv några dagar.
Nu såg jag en gång att medan han vankade av och an på fälten
han som vanligt läste under stor själsångest i sin bok. Bäst han
läste, utbrast han som förut: Vad skall jag göra för att bli frälst?
(Apg 16:30)
Jag märkte även att han såg sig omkring åt alla håll som om han
velat fly, men likväl stod han stilla eftersom, vad jag kunde
förstå, han inte visste vart han skulle ta vägen.
MÖTET MED EVANGELIST
Sedan såg jag att en man vid namn Evangelist närmade sig
honom och frågade: Varför ropar du så?
Mannen svarade: Jag märker av boken som jag har i min hand att
jag är dömd till att först dö och sedan ställas inför domen. Och
jag känner att jag varken är villig till det första eller förberedd
för det senare (Hebr 9:27, Hes 22:14).
Då sa Evangelist: Varför är du inte villig att dö då det här livet är
behäftat med så mycken ondska?
Mannen svarade: Därför att jag fruktar att den här bördan som
ligger på min rygg ska sänka mig ännu djupare ned än i graven,
och att jag ska störta i helvetets eldsgrop (Jes. 30:33). Och käre
herre, om jag inte är beredd att gå i fängelse så är jag inte
beredd att framträda i domen och därifrån gå till
avrättningsplatsen. Det är tanken på dessa ting som får mig att
klaga och gråta.
Då sa Evangelist: Om du har det så, varför står du då stilla?
Han svarade: Eftersom jag inte vet vart jag ska gå.
Då gav evangelist honom en pergamentsrulle där det stod
skrivet: fly undan den kommande vredesdomen! (Matt. 3:7)
Då nu mannen läst dessa ord, såg han mycket bekymrad på
Evangelist och sa: Vart ska jag då fly?
Då pekade han bortom ett mycket vidsträckt fält och sa: Ser du
den där lilla trånga porten där borta? (Matt. 7:13, 14) Mannen
svarade: Nej. Då sa evangelist: Ser du det där, ett skinande ljus
som lyser? (Ps. 119:105; 2 Petr. 1:19) - Ja, jag tror att jag gör det.
Håll dina ögon stadigt på det ljuset, sa Evangelist, och gå rakt
mot det, så ska du få se porten. Och när du klappar på den, ska
det sägas till dig vad du ska göra.
MANNEN BÖRJAR SIN RESA
Jag såg i min dröm att mannen började springa. Men han hade
inte kommit långt från sitt eget hus förrän hans hustru och barn
märkte det och började ropa efter honom att han skulle vända
om. Men mannen satte fingrarna i öronen och fortsatte springa
medan han ropade: Liv, liv, evigt liv! Och så flydde han mot
mitten av slätten utan att ens se sig om. (Luk 14:26)
HALSSTARRIG OCH MEDGÖRLIG
Grannarna kom också de ut för att se honom springa. Och under
det han sprang gjorde några narr av honom. Andra hotade honom
och en del ropade att han skulle vända om (Jer. 20:10). Och bland
de sistnämnda var det två som tänkte att med våld hämta
honom tillbaka. Den enes namn var Halsstarrig och den andres
Medgörlig. Nu hade mannen fått ett långt försprång men de var
fast beslutna att förfölja honom, vilket de också gjorde med den
påföljd att de snart hann upp honom.
Då sa han: Grannar, varför har ni kommit efter mig?
För att övertala dig att vända om med oss svarade de.
Men han sa: Det är omöjligt. Ni bor i staden Fördärv, där jag
också är född, ty jag vet nu att detta är stadens namn. Om ni
dör där ska ni förr eller senare sjunka djupare ner än i graven,
ner till den sjö som brinner av eld och svavel. Besinna er därför,
kära grannar, och kom med mig.
Vad! sa Halsstarrig, skulle vi lämna våra vänner och alla våra
bekvämligheter bakom oss?
Ja, sa Kristen, ty detta var hans namn, därför att allt vad ni
överger ska inte ens förtjänas att jämföras med en liten del av
det goda som jag söker att vinna (2 Kor. 4:18). Och om ni vill följa
med mig och framhärda intill änden så ska ni få det lika väl som
jag. Ty i det land dit jag är på väg finns överflöd (Luk. 15:17). Kom
därför och pröva sanningen av mina ord!
Halsstarrig: Vad är det för saker som du söker eftersom du
lämnar hela världen för att vinna dem?
Kristen: Jag söker ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller
vissna och som är förvarat åt er i himlen (1 Petr 1:4) för att i sinom
tid skänkas åt dem som med allvar söker därefter (Hebr 11:16). Om
ni vill kan ni själva läsa om det i min bok.
Halsstarrig: Usch! Bort med din bok! Vill du vända om med oss
eller inte?
Kristen: Nej, det vill jag inte alls, eftersom jag nu en gång satt
min hand till plogen (Luk. 9:62).
Halsstarrig: Kom då, granne Medgörlig. Låt oss vända om och gå
hem utan honom. Det är ingen ände på dessa förryckta narrar
som då de fått något infall i sitt huvud är visare i sina egna ögon
än sju andra som kan ge goda skäl för sig.
Medgörlig: Håna inte! Om det som den gode Kristen säger är
sant så söker han efter bättre ting än vi. Jag känner mig faktiskt
hågad att följa med min granne.
Halsstarrig: Vad? Ännu flera dårar! Lyd mitt råd och vänd om.
Vem vet vart en sådan galning kan föra dig? Vänd om, vänd om
och var förståndig!
Kristen: Nej, granne Medgörlig, kom du bara med mig. Man kan
verkligen vinna de skatter om vilka jag talade, och därtill många
andra härliga ting. Och tror du inte mig så läs här i denna bok
och vet, att sanningen av det testamente som där omtalas är
beseglad med hans blod (Hebr. 9:17-22).
Medgörlig: Nåväl, granne Halsstarrig, jag har nu fattat mitt
beslut och ämnar gå med denne gode man samt dela hans öde.
Men säg mig, gode följeslagare, känner du vägen till detta
efterlängtade ställe?
Kristen: En man vars namn är Evangelist, rådde mig att skynda
till en liten trång port som ligger framför oss. Där ska vi få
tillräckliga föreskrifter om vägen.
Medgörlig: Kom då, käre granne, och låt oss börja vår vandring.
Och så gav de sig av tillsammans.
Halsstarrig: Jag går tillbaka till mitt hem, för jag vill inte gå med
sådana där fanatiska dårar.
KRISTEN OCH "MEDGÖRLIG" TILLSAMMANS
Nu såg jag i min dröm, att sedan Halsstarrig vänt om, så
vandrade Kristen och Medgörlig under inbördes samtal över
slätten.
De började samtalet så här:
Kristen: Nå, granne Medgörlig, hur står det till med dig? Det
gläder mig att du lät övertala dig att följa med mig. Och jag är
säker på att om blott Halsstarrig fått erfara vad jag erfarit av
den ännu osynliga världens krafter och förskräckelser, då skulle
han inte så lättsinnigt vänt oss ryggen.
Medgörlig: Ja, granne Kristen, och när nu vi två är ensamma, så
säg mig igen hur de där tingen som vi går att söka är beskaffade
och hur man kommer i åtnjutande av dem.
Kristen: Jag kan bättre fatta dem med min själ än beskriva dem
med min tunga. Men eftersom du längtar att få veta något om
dem så ska jag läsa i min bok.
Medgörlig: Och tror du att orden i din bok verkligen är sanna?
Kristen: Ja visst, ty den som är upphovet till boken är han som
inte kan ljuga (Tit. 1:2).
Medgörlig: Sant! Men vad är det då för härliga ting?
Kristen: Där finns ett evigt rike med rum berett för oss, samt
evigt liv som skänkes oss på det vi för alltid må bo i detta rike
(Jes. 45:17; Joh. 10:27-29).
Medgörlig: Utmärkt, och vad mer?
Kristen: Där ges oss rättfärdighetens segerkrans, och vita kläder
så att vi ska lysa som solen på himlens fäste (2 Tim. 4:8; Upp. 3:4; Matt.
13:43).
Medgörlig: O, vad härligt att höra, och vad mer?
Kristen: Där ska inte vara någon sorg och ingen gråt och ingen
plåga, eller sjukdom, ty ställets Herre skall torka bort alla tårar
från deras ögon (Jes. 25:8; Upp. 7:16, 17; 21:4).
Medgörlig: Och vad ska vi få för sällskap där?
Kristen: Vi ska där få vara med serafer och keruber, väsenden
vilkas glans nu skulle blända våra ögon (Jes. 6:2). Vi ska där även
träffa tusenden och tiotusenden som före oss vandrat till samma
ort. Och ingen enda där är illasinnad, utan kärleksfulla och heliga
och vandrar i Guds åsyn och har Guds eviga välbehag vilande
över sig (1 Tess. 4:16, 17; Upp. 5:11). Med ett ord: vi ska där få se de
äldste .. med kronor av guld (Upp. 4:4), vi ska där få se de heliga
jungfrurna med deras gyllene harpor (Upp. 14:1-5), vi ska där få se
människor som av världen blev söndersågade och brända,
uppätna av vilddjur, dränkta i havets vågor, allt för den kärlek
varmed de älskade den ortens Herre (Hebr. 11), och alla är de fulla
av hälsa och liv samt överklädda med odödlighet så som med en
skrud (2 Kor. 5:2-5).
Medgörlig: Att bara få höra om dessa ting gör hjärtat hänryckt.
Men kan vi verkligen få allt detta? Och hur ska vi komma i
åtnjutande av det?
Kristen: Svaret på det har det landets Herre upptecknat i denna
bok (Jes. 55:1, 2; Joh. 7:37; 6:27; Upp. 21:6; 22:17). Och summan av det är,
att om vi verkligen vill ha allt detta goda ska han för intet
skänka oss det.
Medgörlig: Nåväl min gode följeslagare, mitt hjärta gläder sig av
att höra allt detta. Låt oss nu skynda på våra steg.
Kristen: Jag kan inte gå så fort som jag skulle önska, på grund
av den här bördans skull som ligger på min rygg.
MISSTRÖSTANS KÄRR
Nu såg jag i min dröm att just som de slutat sitt samtal
närmade de sig ett mycket djupt träsk som låg mitt på slätten.
Och eftersom de inte anade någon fara föll de båda plötsligt ner
i gyttjan. Och träskets namn var Misströstans Kärr. Här låg de nu
en tid och vältrade sig så att båda blev alldeles översköljda med
gyttja. Och Kristen, till följd av den tunga bördan på hans rygg
började sjunka ned i dyn.
MEDGÖRLIG ÖVERGER KRISTEN
Då sa Medgörlig: O, granne Kristen, var är du?
Kristen: Sannerligen, jag vet inte!
Nu började Medgörlig bli otålig och sa upprört till sin reskamrat:
Jaså, detta är alltså den sällhet som du hela tiden förespeglat
mig? Om det redan i början av vår färd går oss så illa vad har vi
väl då att vänta innan vi hinner fram till målet för vår resa? Kan
jag bara komma med livet härifrån så må du gärna behålla det
där härliga landet för din egen räkning. Samtidigt gjorde han en
eller två förtvivlade ansträngningar och kom så upp ur gyttjan på
den sidan om träsket som låg närmast hans hem. Sedan
skyndade han bort, och Kristen såg honom inte mer.
Kristen fick således ligga ensam och vältra sig i Misströstans
Kärr. Likväl bemödade han sig att arbeta sig upp på den sidan
utav träsket som låg längst bort från hans hus och närmast den
trånga porten. Men trots alla ansträngningar kunde han inte
komma upp, och detta för bördans skull som låg på hans rygg.
KRISTEN FÅR UNDSÄTTNING AV "HJÄLP"
Till slut såg jag i min dröm att en man som hette Hjälp kom
fram till honom och frågade vad han gjorde där.
Kristen: En man som hette Evangelist uppmanade mig att ta
riktning hitåt. Han sa också till mig att gå till porten där borta för
att fly undan den kommande vreden. Och medan jag var på väg
dit sjönk jag ned i detta träsk.
Hjälp: Men varför såg du inte bättre efter fotspåren?
Kristen: Fruktan jagade mig så tätt i hälarna att jag flydde
genaste vägen och föll så ner i gyttjan.
Då sa Hjälp: Ge mig din hand! varpå Kristen räckte mannen
handen. Han drog upp honom och satte hans fötter på en klippa
(Ps. 40:3) och uppmanade honom att fortsätta sin vandring.
Nu steg jag fram till honom som dragit upp Kristen, och sa:
Herre, eftersom vägen från staden Fördärv till porten där borta
går över detta ställe, hur kommer det sig att man inte lagar det
här vägstycket så att stackars vandrare med trygghet kan nå sitt
mål? Då svarade han mig: Detta sumpiga träsk har den
egenskapen att det aldrig kan fyllas eller förbättras. Det är
nämligen en fördjupning dit all den orenlighet och allt det
avskum som åtföljer syndakänslan ständigt flyter ner. Därför
kallas det också Misströstans Kärr. Ty så snart syndaren vaknar
upp till känsla av sitt förtappade tillstånd uppstår i hans själ en
mängd nedslående farhågor och tvivel, vilka alla samlar sig och
stannar i detta träsk. Det är orsaken till varför stället är så svårt
att färdas över.
Det är dock inte konungens vilja att detta ställe ska förbli så
eländigt (Jes. 35:4-8). Därför har också arbetare i mer än
nittonhundra år under ledning av hans majestäts ingenjörer varit
sysselsatta med detta vågstycke, i hopp att de så skulle kunna
förbättra det. Ja, jag vet förvisso att åtminstone 20,000 lass,
fulla av miljoner hälsosamma råd blivit hitförda från alla
konungens herradömen - och experter säger att man aldrig kan få
bättre fyllnadsämnen - och vräkta ned i detta träsk för att det så
skulle kunna sättas i stånd. Men trots allt detta förblir det ett
Misströstans Kärr och kommer så att förbli och det även sedan de
gjort allt vad de förmått.
Visserligen har vissa säkra och fasta fotsteg genom Laggivarens
försorg blivit lagda mitt igenom detta träsk, men vid de tider då
detta ställe börjar utspy sin orenlighet, såsom vid väderskiften,
är dessa steg knappt synliga, och även om de skulle vara synliga
betages vandraren här av en sådan svindel att han stiger på
sidan om dem och så sjunker han ned i gyttjan trots att de
nämnda fotstegen finns där. Men sedan man väl kommit in
genom porten blir vägen god och stadig (1 Sam. 12:23).
MEDGÖRLIGS ÖDE
Sedan såg jag i min dröm hur Medgörlig nu hunnit hem till sitt
hus. Och hans grannar kom för att hälsa på honom. Medan en del
prisade hans klokhet som vänt tillbaka, kallade några honom en
dåre därför att han vågat sig iväg med Kristen. Andra åter gjorde
spe av hans feghet och sa: Sannerligen, eftersom du en gång
anträdde den äventyrliga färden, så skulle jag, om jag varit som
du, inte varit så feg att låta mig avskräckas av några få
vidrigheter. Och så fick Medgörlig sitta där med skammen bland
dem. Till sist repade han mod igen och då ändrade också de
andra sitt tal och började förlöjliga den stackars Kristen bakom
hans rygg. Nog nu om denne Medgörlig.
KRISTEN MÖTER VÄRLDSLIGT VIS
Under det att nu Kristen vandrade ensam fick han på långt
avstånd se någon komma emot sig tvärs över fältet. Och just där
deras vägar korsades stannade de två vandrarna för att samtala.
Namnet på den herre som här mötte Kristen var Världsligt Vis
och han bodde i staden Köttslig Klokhet, en mycket stor stad,
belägen helt nära Kristens hemort. Denne herr Världsligt Vis
hade viss kännedom om Kristen - ty dennes avfärd från staden
Fördärv hade inte bara blivit mycket beryktad i hans egen
hembygd utan även blivit samtalsämnet i många andra städer -
så förstod han vem det var som kom emot honom med så
mödosamma steg, tunga suckar och högljudda klagorop. Han
inledde följande samtal med honom.
Världsligt Vis: Hallå där, gode man? Vart är du på väg, du som
ser så betungad ut?
Kristen: Ja, sannerligen, om någonsin en stackars varelse varit
betungad så är det väl jag. Och eftersom ni frågar mig vart jag är
på väg, så vill jag säga er att jag är på väg till den trånga porten
som ligger där framför mig. Man har sagt mig att jag där ska få
veta rätta sättet att bli av med min tunga börda.
Världsligt Vis: Har du hustru och barn?
Kristen: Ja, men den här bördan besvärar mig så mycket att jag
inte nu har samma glädje av dem som förr. Ja, det är för mig
som om jag varken hade den ena eller den andra (1 Kor. 7:29).
Världsligt Vis: Vill du lyssna till mig om jag ger dig ett råd?
Kristen: Gärna, om det är ett gott råd, ty jag är nu i stort behov
av ett sådant.
Världsligt Vis: Jag skulle då vilja råda dig att så fort som möjligt
göra dig av med din börda. Ty annars kommer du aldrig att få
någon ro i din själ. Inte heller kan du innan det sker ha någon
nytta eller nöje av de välsignelser som Gud förunnat dig.
Kristen: Det är just vad jag söker efter, nämligen att bli kvitt den
tunga bördan. Men själv kan jag inte göra mig av med den, inte
heller finns det någon människa i vår trakt som kan lyfta den av
mina skuldror. Därför vandrar jag, som jag nyss sa er, på denna
väg för att bli av med min börda.
Världsligt Vis: Vem uppmanade dig att gå denna väg för att bli
av med din börda?
Kristen: En man som jag upplevde som mycket stor och
aktningsvärd. Om jag minns rätt så var hans namn Evangelist.
Världsligt Vis: Jag fördömer honom för sitt råd! Ty det finns i
hela världen ingen farligare och besvärligare väg än den som han
visat dig på, och det ska du få uppleva om du följer hans råd. Ja,
som jag ser så har du redan haft lite erfarenhet av det, ty jag ser
att du är nersölad med gyttja från Misströstans Kärr. Men detta
träsk är endast början av de vedermödor som väntar dem som
fortsätter på denna väg. Lyssna nu till mig, ty jag är äldre än du.
På den väg du vandrar kan du räkna med att få möta trötthet,
sjukdom, hunger, faror, nakenhet, svärd, lejon, drakar, mörker,
ja, med ett ord, död och allt ont. Detta är alldeles sant så som
mångas enstämmiga vittnesbörd intygar. Varför skulle då en
människa obetänksamt störta sig själv i fördärvet genom att
lyssna till en främlings ord?
Kristen: Men herre, den här bördan på min rygg är förskräckligare
för mig än alla de vidrigheter som ni nämnt. Ja, det känns om om
jag kunde möta vad som helst på vägen bara jag kunde bli kvitt
min börda.
Världsligt Vis: Hur kom du alls att få den där bördan?
Kristen: Genom att läsa den här boken som jag har i min hand.
Världsligt Vis: Jag kunde just tro det. Det har gått med dig som
med många andra svaga människor som befattar sig med ting
som varit dem för höga och därför fått samma griller i huvudet
som du, griller som inte bara berövar människor allt livsmod utan
även driver dem till förtvivlade vågspel för att vinna, de veta inte
vad.
Kristen: Jag vet bara alltför väl vad jag vill vinna, nämligen
befrielse från min tunga börda!
Världsligt Vis: Men varför vill du söka denna befrielse på en väg
som är besatt med så många faror? Så mycket mer som jag, om
du bara hade tålamod att höra på mig, skulle kunna visa dig hur
du ska vinna vad du längtar efter, men utan de faror som du på
denna väg kommer att utsätta dig för. Ja, botemedlet är helt
nära till hands. Dessutom kan jag tillägga att du på den väg som
jag föreslår dig i stället för de nämnda farligheterna ska möta
trygghet, vänskap och förnöjelse.
Kristen: Käre herre, uppenbara för mig denna hemlighet!
Världsligt Vis: Nåväl, i byn där borta som heter Sedlighet bor en
man vid namn Lagiskhet, en mycket klok och ansedd man, som
kan konsten att hjälpa människor med sådana bördor som den
vilken trycker dina skuldror. Jag kan också själv intyga att han
gjort mycket gott i detta hänseende. Ja, inte nog med det, han
förstår till och med att bota dem som till följd av sin börda blivit
vridna i huvudet. Till honom bör du nu gå så blir du genast
hjälpt. Hans hus ligger knappt en mil härifrån, och skulle han inte
själv vara hemma så har han sin son, en hygglig ung man som
heter Hövlighet, och som, uppriktigt sagt, förstår saken lika bra
som den gamle herrn själv. Där kan du bli kvitt din börda. Om du
inte har lust att gå tillbaka till din förra bostad - vartill jag inte
heller skulle vilja råda dig - så kan du skicka efter hustru och
barn och slå dig ner i denna by. Där står nu många hus tomma
och du kan lätt få hyra till ett hyggligt pris. Livsmedlen är där
både billiga och goda, och - vad som kommer att allra mest
förnöja din vistelse där - du får leva bland aktade grannar som
åtnjuta anseende och gott rykte.
Nu var Kristen en stund villrådig om vad han skulle göra, men till
slut sa han till sig själv: Om vad denne herre sagt är sant då är
det bäst att följa hans råd.
Så frågade han då herr Världsligt Vis: Hur ska jag hitta vägen till
den där redlige mannens hus?
Världsligt Vis: Ser du det där höga berget?
Kristen: Alldeles tydligt.
Världsligt Vis: Om du går förbi det berget så är det första huset
du kommer till hans.
KRISTEN PÅ VÄGEN MOT "LAGISKHETS" HUS
Så vek då Kristen av vägen för att söka hjälp i herr Lagiskhets
hus. Men se, då han kom tätt intill berget så tyckte han att det
var så högt, och särskilt hängde den närmaste sidan så mycket
över vägen, att Kristen inte vågade gå längre av fruktan för att
berget skulle falla över hans huvud. Han stod därför stilla utan
att veta vad han skulle göra. Hans börda blev honom också
tyngre än då han var på den förra vägen. Dessutom utgick blixt
och dunder från berget så att Kristen fruktade att han skulle bli
förtärd av elden (2 Mos. 19:16-18; Hebr. 12:21). Nu började han därför att
svettas och darra av förskräckelse och även sörja över att han
följt det råd Världsligt Vis gett honom.
KRISTEN UNDERVISAS AV EVANGELIST
Samtidigt såg han även Evangelist komma mot sig, och vid hans
åsyn började han rodna av blygsel. Då nu Evangelist kom fram
till Kristen betraktade han Kristen med en sträng och vred
uppsyn och började följande samtal med honom.
Evangelist: Vad gör du här Kristen?
Vid dessa ord visste inte Kristen vad han skulle svara varför han
en stund stod tyst framför honom.
Då frågade Evangelist ytterligare: Är inte du den mannen som
jag träffade gråtande och klagande utanför staden Fördärvs
murar?
Kristen: Jo, käre herre, jag är den mannen.
Evangelist: Sa jag inte att du skulle ta vägen till den lilla trånga
porten?
Kristen: Jo, käre herre, det gjorde ni.
Evangelist: Hur kommer det sig då att du så hastigt vikit av åt
sidan? Du är nu på orätt väg.
Kristen: Så snart jag kommit över Misströstans Kärr så träffade
jag på en man som inbillade mig att jag i byn som ligger framför
mig skulle finna en man som kunde lyfta av min börda.
Evangelist: Vad var det för en man?
Kristen: Han såg ut som en fin herre och talade mycket med mig
tills jag slutligen följde hans råd, och så kom jag hit. Men då jag
fick se det här berget och blev varse hur det hänger över vägen
stannade jag tvärt av fruktan att det skulle falla över mitt huvud.
Evangelist: Vad sa den där herrn till dig?
Kristen: Han frågade mig vart jag var på väg och jag sa honom
det.
Evangelist: Och vad sa han då?
Kristen: Han frågade om jag hade hustru och barn varpå jag
svarade ja. Men, tillade jag, jag är så betungad av den börda
som ligger på min rygg att jag inte mera kan finna samma nöje i
deras sällskap som förut.
Evangelist: Och då sa han?
Kristen: Han uppmanade mig att genast göra mig av med min
börda. Då svarade jag honom att detta var just den lättnad jag
sökte och även att jag vandrade till den trånga porten endast för
att få mer besked om det ställe där man blir befriad från sådana
bördor. Då erbjöd han sig att föra mig till ett hus vars herre
också förstår sig på konsten att lyfta av samvetsbördor och det
på en bättre och genare väg där inte så många svårigheter skulle
möta mig, som på den vilken ni, herre, hade anvisat. Och då jag
nu trodde honom vek jag av från den förra vägen in på denna i
hopp om att snart bliv kvitt min börda. Men då jag kom till detta
ställe och fick se hur förhållandet verkligen är, då stannade jag
av fruktan att någon olycka skulle drabba mig. Och nu vet jag
inte vad jag ska göra.
Evangelist: Stå nu stilla en stund medan jag läser för dig något
ur Guds ord.
Då nu Kristen stod där och darrade läste Evangelist: Se till att ni
inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma
undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden,
hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort
från honom som varnar oss från himlen. (Hebr. 12:25) Vidare läste
han: Min rättfärdige skall leva av tro ... Men om han drar sig
undan finner min själ ingen glädje i honom. (Hebr. 10:38) Han
tillämpade dessa ord på Kristen: Du håller just nu på att störta
dig själv i denna olycka. Du har börjat att förkasta den
Allrahögstes råd och att vända din fot från fridens väg så att du
nära nog dragit över dig evigt fördärv.
Då föll Kristen liksom död till hans fötter och ropade: Ve mig, jag
är förlorad! Men vid åsynen av detta fattade Evangelist honom
vid högra handen och sa: All synd och hädelse skall människorna
få förlåtelse för, (Matt. 12:31; Mark. 3:28); tvivla inte utan tro (Joh. 20:27).
Då kvicknade Kristen åter till lite och reste sig upp, men
darrande som förut.
Evangelist fortsatte: Lyssna nu mycket noga på vad jag säger
dig. Ty jag vill berätta för dig vem han var som bedrog dig och
även till vem han hänvisade dig. Mannen som mötte dig var en
viss herr Världsligt Vis. Han gör skäl för sitt namn, dels därför att
han endast fattar denna världens visdom (1 Joh. 4:5) (därför går han
också alltid till kyrkan i staden Sedlighet), dels därför att han
tycker om denna världens visdom, ty därigenom undkommer han
korset (Gal. 6:12). Och eftersom han är av detta köttsliga sinne
försöker han att förvränga mina vägar, fastän de är sanna och
rätta. Nu är det tre saker i denne mans råd som du måste avsky:
- Att han lockar dig från den rätta vägen.
- Att han bemödar sig att göra korset förhatligt för dig.
- Att han styr dina fötter in på den väg som leder till dödens
rike.
För det första måste du avsky att han lockade dig från den rätta
vägen, ja, även avsky ditt eget samtycke därtill, ty detta är att
förkasta Guds ledning för en världslig vis människas skull. Herren
säger: Kämpa för att komma in genom den trånga porten (Luk.
13:24), samma port till vilken jag hänvisade dig, ty den port är
trång .. som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt. 7:13,
14) Från denna trånga port och från vägen till den, har denne
gudlöse man lockat dig och därigenom fört dig till fördärvets
brant. Därför bör du hata att han lyckades locka dig från den
rätta vägen, samt avsky dig själv för att du lyssnade till honom.
För det andra måste du avsky hans bemödanden att göra korset
förhatligt för dig, ty du bör akta korset högre än alla Egyptens
skatter (Hebr. 11:25, 26). Dessutom har härlighetens Konung sagt dig:
Den som älskar sitt liv förlorar det och: Om någon kommer till
mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn,
sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte
vara min lärjunge (Joh. 12:25; Matt. 10:39; Luk. 14:26). Jag säger därför, att
om någon försöker inbilla dig att det ska bli din död, det som
enligt sanningen leder till evigt liv, så måste du avsky en sådan
lära.
För det tredje måste du hata att han satte dina fötter på den väg
som leder till dödens slaveri. Och därför bör du besinna till vem
han hänvisade dig, och även hur oförmögen den mannen är att
befria dig från din börda.
Den där mannen till vilken han rådde dig att gå för att få
befrielse och som heter Lagiskhet är en son av tjänstekvinnan
vilken med sina barn befinner sig i slaveri. Och på ett
hemlighetsfullt sätt är detta Sinai berg som du fruktade skulle
falla över ditt huvud (Gal. 4:21-27). Om nu hon själv med sina barn
är under slaveri hur kan du då hoppas att av dem bliva befriad?
Denne herr Lagiskhet är därför oförmögen att befria dig från din
börda. Han har ännu aldrig befriat någon människa från hennes
börda och kommer aldrig i evighet att så göra: "Ni kan inte
förklaras rättfärdiga genom gärningar," ty ingen levande själ kan
genom lagens gärningar bli sin börda kvitt. Därför är herr
Världsligt Vis en fiende och herr Lagiskhet en bedragare. Och vad
hans son Hövlighet angår, så är han trots sitt leende ansikte
endast en skrymtare och kan inte hjälpa dig. Tro mig, allt det
prat som denne tanklöse man fyllt dina öron med är endast
falskhet för att locka dig från den väg på vilken jag hade fört dig
och för att så stjäla ifrån dig din salighet.
Efter dessa ord åkallade Evangelist högt himlen till vittne på
sanningen av vad han sagt, varpå blixt och dunder och en röst
likt en stark basun kom ut från berget under vilket den arme
Kristen stod så att håret reste sig på hans huvud av förfäran.
Och så löd röstens ord: Alla som håller sig till laggärningar är
under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den
som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör
därefter (Gal. 3:10).
Här såg nu Kristen inget annat än död och undergång för ögonen
och började därför bittert gråta. Han förbannade den stund då
han mötte Världsligt Vis och kallade sig själv en tusenfaldig dåre
som lyssnat till hans råd. Han skämdes även vid tanken på att
denne herres skäl och grunder, som dock alla hade köttet som
källa, kunnat till den grad få makt över honom att han för deras
skull övergav den rätta vägen. Därefter vände han sig åter till
Evangelist med följande ord:
Käre herre, vad tror ni? Finns det ännu hopp för mig? Får jag nu
vända om och gå upp till den trånga porten? Kommer jag inte att
nu bli övergiven och med skam bortvisad därifrån? Det gör mig så
ont i hjärtat att jag alls lyssnade till den där mannens råd. Kan
min synd förlåtas mig?
Evangelist: Din synd är mycket stor, ty du har begått en dubbel
missgärning. Du har övergett den goda vägen och trätt in på
förbjudna stigar. Inte desto mindre kommer mannen vid porten
att ta emot dig, eftersom han har god vilja mot sina utvalda. Se
bara till att du inte än en gång viker av, ty snart kan hans vrede
upptändas … och ni går under på er väg (Ps. 2:12).
Då nu Kristen gjorde sig klar att vända tillbaka kysste Evangelist
honom med kärleksfullt leende och önskade honom Guds
välsignelse på resan. Så begav han sig skyndsamt iväg utan att
tilltala dem som han mötte eller bevärdiga dem med ett svar om
de frågade honom något. Han skyndade framåt liksom en som
hela tiden vandrade på förbjuden mark, och ansåg sig inte säker
förrän han åter kommit ut på den väg som han lämnat för att
följa de råd Världsligt Vis gett honom. Så kom då Kristen efter en
stunds vandring upp till porten. Och som det stod skrivet över
densamma: För den som bultar skall dörren öppnas (Matt. 7:8), så
bultade han på mer än en gång, sägande:
|
Skall han väl öppna nu sin helga port
För mig, mig arma, som uppror gjort,
och borde straffas? Då ska ock min tunga
evigt hans stora nåd lovsjunga.
|
KRISTEN I SAMTAL MED "GOD VILJA
Snart kom det en man med ett värdigt utseende vid namn God
Vilja till porten och frågade vem som var utanför och varifrån han
kom och vad han önskade.
Kristen: Här är en stackars skuldbelastad syndare. Jag kommer
från staden Fördärv men går till Sions berg för att fly den
kommande vreden. Och då man nu har sagt mig att vägen dit går
genom denna port så skulle jag gärna vilja veta om ni, käre
herre, är villig att släppa mig in.
Ja, hjärtans gärna, svarade God Vilja och öppnade genast porten.
Just som nu Kristen skulle stiga in ryckte mannen honom hårt i
armen. Vad nu då? frågade Kristen. Jo, sa den andre, en liten bit
från denna port reser sig ett starkt slott, där Beelsebul är
kommendant, och därifrån skjuter både han och hans folk med
pilar alla som kommer upp till denna port för att försöka döda
dem innan de hinner in.
Då sa Kristen: Jag fröjdas med bävan.
Då han nu kom in frågade mannen vid porten honom vem som
visat honom dit.
Kristen: Det var Evangelist som uppmanade mig att gå hit och
bulta på, så som jag nu också har gjort, och Evangelist sa att ni,
herre, skulle låta mig veta vad jag bör göra.
God Vilja: Det finns en öppen dörr för dig vilken ingen kan
stänga.
Kristen: Nu börjar jag visst att skörda välsignelserna av de faror
för vilka jag utsatt mig för.
God Vilja: Men hur kommer det sig att du är ensam?
Kristen: Därför att ingen av mina grannar insåg sin fara så som
jag gjorde.
God Vilja: Visste någon av dem att du gav dig iväg?
Kristen: Min hustru och mina barn såg först min avfärd och
ropade att jag skulle vända om. Även några av mina grannar stod
och ropade efter mig, men jag satte fingrarna i öronen och
fortsatte min väg.
God Vilja: Följde ingen av dem efter dig för att övertala dig att
gå tillbaka?
Kristen: Visst, både Halsstarrig och Medgörlig. Men då de såg att
de inte kunde uträtta något vände Halsstarrig om under hån
medan Medgörlig gick med mig en liten bit.
God Vilja: Men varför följde Medgörlig inte med ända fram?
Kristen: Vi gick verkligen tillsammans, ända tills vi kom till
Misströstans Kärr, men då vi båda helt oförmodat föll ner däri
blev min granne Medgörlig alldeles modlös och vågade inte gå
längre. Och efter att han kravlat sig upp på den sidan som låg
närmast hans eget hus sa han till mig att jag för honom gärna
fick behålla det där härliga landet för min egen räkning. Och så
gick han sin väg och jag gick min, han i Halsstarrigs fotspår och
jag upp till denna port.
God Vilja: O, den arme karln! Skattar han den himmelska
härligheten så ringa att han inte anser det mödan värt att
underkasta sig några få svårigheter för att vinna den?
Kristen: Vad jag sagt om Medgörlig är visserligen sant, men om
jag skulle säga sanningen om mig själv så lär det nog visa sig
att det inte är någon skillnad mellan honom och mig. Visserligen
vände han tillbaka till sitt eget hus, men jag vek av in på dödens
väg, övertalad till det av sådana köttsliga skäl som en viss herr
Världsligt Vis framställde för mig.
God Vilja: Å, träffade han på dig? Säkert rådde han dig då att
söka lättnad hos herr Lagiskhet, de är båda två ena riktiga
bedragare. Men lydde du hans råd?
Kristen: Ja, så långt jag nu vågade. Jag gick för att söka upp herr
Lagiskhet ända tills det tycktes mig som att berget som ligger
nära hans hus skulle falla över mig. Där blev jag alltså tvungen
att stanna.
God Vilja: Det berget har blivit mångas död och kommer att bli
många andras död. Det var då väl att du undgick att bli krossad
av det.
Kristen: Ja, sannerligen, jag vet hur det skulle gått med mig om
inte Evangelist hade kommit till mig där jag stod, nedslagen i
min förtvivlan. Men det var en Guds nåd att han åter uppsökte
mig, ty annars hade jag aldrig kommit hit. Men nu är jag dock
här, sådan som jag är, sannerligen mycket mera värd döden av
det där berget, än att här stå och tala med min herre. O, vilken
nåd, att jag trots allt fått komma in här!
God Vilja: Vi har inga svårigheter att ta emot någon som kommer
hit, hur illa han än levt förut. Ingen blir här utkastad (Joh. 6:37).
Följ därför med mig en liten bit, käre Kristen, så ska jag
undervisa dig om den väg som du bör vandra. Ser du den där
smala stigen som ligger framför dig? Det är den vägen som du
måste gå. Den har blivit banad av patriarker, profeter, Kristus
och apostlarna, och den är rak som ett snöre. Detta är vägen du
ska gå.
Kristen: Men finns det inga krokigheter och avvägar så att en
främling ändå kan gå fel?
God Vilja: Det finns många vägar som stöta till denna och de är
krokiga och breda. Men du kan alltid skilja den rätta vägen från
den orätta på det att endast den förra är rak och smal (Matt. 17:14).
Nu såg jag i min dröm att Kristen åter frågade honom om han
kunde hjälpa honom av med bördan som han hade på ryggen, ty
han hade ännu inte blivit kvitt den, inte heller kunde han på
något sätt göra sig av med den.
Vad din börda angår, svarade God Vilja, så måste du tåligt bära
den tills du kommer till Befrielsens ort, ty där ska den av sig
själv falla från din rygg.
Då började Kristen att spänna bältet om livet och rusta sig för
fortsatt vandring. Därpå underrättade God Vilja honom, att då
han gått en bit från porten så skulle han komma till Uttolkarens
hus, och om han klappade på dennes port skulle han få se
härliga ting. Sedan tog Kristen farväl av sin vän som å sin sida
önskade honom Guds välsignelse på färden.
KRISTEN GÄST HOS "UTTOLKAREN"
Så vandrade han framåt tills han kom till Uttolkarens hus, och
sedan han där klappat på flera gånger kom en man till dörren och
frågade vem det var.
Kristen: Herre, jag är en vandringsman som av en vän till ägaren
av detta hus har blivit uppmanad att för min välgångs skull bege
mig hit. Jag skulle därför önska att få tala med husets herre.
Då gick mannen efter sin husbonde som efter ett tag kom dit och
frågade Kristen vad han ville.
Kristen: Herre, jag är en man som kommer från staden Fördärv
och är på väg till Sions berg. Mannen vid porten som ligger vid
ingången till denna väg har sagt mig att om jag begav mig hit
skulle ni visa mig härliga ting av vilka jag kunde ha stor hjälp på
min resa.
Uttolkaren: Kom in. Jag vill visa dig vad som kan bli till din
välgång.
MANNEN I TAVLAN
Därpå befallde han sin tjänare att tända upp ljus. Och sedan han
bett Kristen att följa efter förde han honom in i ett enskilt rum
där han befallde sin tjänare att öppna en dörr. Sedan detta var
gjort såg Kristen en tavla föreställande en man med ett mycket
allvarsamt utseende hänga på väggen. Och mannens gestalt såg
så ut: Hans ögon var lyfta mot himlen, böckernas bok var i hans
hand, sanningens lag var skriven på hans läppar, och världen låg
bakom hans rygg. Han stod där som om han ivrigt förmanade.
Och en gyllene krona hängde över hans huvud.
Då sa Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Mannen, vilken den tavlan föreställer är en av tusen
(Job 33:23). Han föder barn med ångest och smärta och ammar dem
själv, sedan de blivit födda (1 Kor. 4:15; Gal. 4:19). Och att du ser
honom med ögonen lyfta mot himlen, med böckernas bok i
handen och sanningens lag skriven på sina läppar, det vill lära
dig att hans kall är att utforska och uppenbara dunkla
hemligheter för syndare. Du kan ju också se honom stå där som
om han förmanade människorna. Att du också ser världen liksom
kastad bakom hans rygg och en krona hängande över hans
huvud, det vill visa dig att liksom han av kärlek till sin Herres
tjänst försmår och föraktar de ting som nu är så ska han ofelbart
i den kommande världen få den eviga härligheten till lön.
Nu har jag, fortsatte Uttolkaren, visat dig denna tavla därför att
denne avbildade man är den ende som Herren över landet, dit du
går, har bemyndigat att vara din vägvisare på alla de farliga
ställen som du kan råka ut för under vägen. Ge därför noga akt
på vad jag visat dig och bevara väl i ditt minne vad du har sett, i
händelse du under resan skulle träffa på några som ger sig ut för
att vilja föra dig in på rätt väg, fastän deras väg går ner till
döden.
EN SAL FULL AV DAMM
Därpå tog han Kristens hand och ledde honom in i en mycket
stor sal som var full av damm, eftersom den aldrig blivit sopad.
Sedan han en liten stund sett sig omkring, ropade Uttolkaren på
en tjänare att han skulle sopa. Då nu denne började sopa for
dammet omkring i sådan mängd att Kristen var nära att kvävas
av det. Då sa Uttolkaren till en ung flicka som stod där: Hämta
hit vatten och stänk rummet med det! Och sedan hon gjort det
gick det lätt och ledigt att sopa det rent.
Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Denna sal betecknar ett människohjärta som ännu
inte blivit helgat av evangeliets ljuva nåd. Dammet är
syndagiftet och det inneboende fördärvet som besmittar hela
människan. Tjänaren, som först började sopa, är lagen, men
jungfrun, som kom och stänkte vatten i rummet, är evangelium.
Att nu, så snart lagen började sopa, dammet flög omkring så att
han inte kunde göra rummet rent, utan de var nära att bli kvävda
av det, det vill lära dig att lagen i stället för att rengöra hjärtat
från synden, i själen uppväcker (Rom. 7:9) och förstärker (1 Kor. 15:56)
och förökar synden (Rom. 5:20), och det samtidigt som lagen
upptäcker och förbjuder den, ty lagen ger inte kraft att övervinna
och kuva synden. Att du å andra sidan såg den unga flickan
bestänka rummet med vatten och att det sedan med lätthet blev
rent, det är en bild av evangelium som med sitt ljuvliga och
välgörande inflytande kommer in i hjärtat. Och synden blir då
genom tron på evangelium övervunnen och kuvad samt själen
rengjord och så tillredd till en passande boning för ärans konung,
precis som du såg dammet lägga sig, därför att flickan bestänkte
golvet med vatten (Joh 15:3; Ef. 5:26; Apg. 15:9; Rom. 16:25, 26; Joh. 15:13).
BARNEN "LIDELSE" OCH "TÅLAMOD"
Vidare såg jag i min dröm att Uttolkaren tog Kristen vid handen
och förde honom in i ett litet rum där två små barn satt på var
sin stol. Det äldsta hette Lidelse, det yngsta Tålamod. Lidelse
tycktes vara mycket missnöjd, men Tålamod höll sig helt stilla.
Då frågade Kristen: Vad är orsaken till Lidelses missnöje?
Uttolkaren: Hans förmyndare vill inte att han ska få sina
yppersta klenoder förrän vid början av nästa år, men han ville ha
allt nu genast. Tålamod åter är villig att vänta.
Då såg jag hur någon kom och tömde ut en säck full med
dyrbarheter framför Lidelses fötter, och hur pojken med stor iver
och glädje kastade sig över dem samtidigt som han skrattade åt
sin lekbroder för hans tålamod. Men en liten stund därefter såg
jag hur han hade slösat bort och förstört alltsamman så att han
inte hade något annat än trasor kvar.
Då sa Kristen till Uttolkaren: Förklara detta lite utförligare för
mig.
Uttolkaren: Dessa två pojkar är förebilder; Lidelse är denna
världens människor, Tålamod är den tillkommande världens. Ty
vad du ser här, att Lidelse vill ha allt nu genast i år, dvs i denna
världen, så förhåller det sig också med denna världens
människor; de måste ha allt sitt goda nu genast, de kan bara
inte vänta på det till nästa år - till den tillkommande världen.
Ordspråket: En fågel i handen är bättre än tio i skogen - gäller
för dem mer än alla de gudomliga vittnesbörden om den
tillkommande världens goda. Men som du såg så hade han snart
slösat bort allt och hade inget mer kvar än trasor. Så ska det
också gå med sådana människor vid denna världens slut.
Kristen: Nu ser jag att Tålamod hade den rätta visheten och det
av många skäl: För det första; Eftersom han väntar efter de
bästa skatterna. För det andra; Eftersom han kommer att ha sina
skatters härlighet i behåll medan Lidelse inte har något annat
kvar än trasor.
Uttolkaren: Ja, du kan tillägga ännu ett skäl, nämligen att den
tillkommande världens härlighet aldrig kommer att förblekna,
medan denna världens snart är borta. Alltså hade Lidelse långt
mindre skäl att göra narr av Tålamod fastän han först fick sitt
goda, än Tålamod kommer att få skäl att göra narr av Lidelse
eftersom han får sitt bästa till slut, ty det första måste vika för
det sista eftersom det sista måste få sin tid att komma. Men det
sista viker för ingenting, ty det finns ingenting mer som ska följa
därefter. Den som därför först får sitt goda måste med
nödvändighet i sinom tid göra slut på det, men den som sist får
sitt goda måste behålla det för evigt. Därför heter det om den
rike mannen: Du fick ut ditt goda medan du levde, under det att
Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga (Luk. 16:25).
Kristen: Nu förstår jag att det är bäst att inte längta efter de
ting som nu är, utan att vänta efter de ting som ska komma.
Uttolkaren: Det är sant, ty det synliga är förgängligt, men det
osynliga är evigt (2 Kor. 4:18). Men fastän det förhåller sig så, ligger
ändå de närvarande tingen och vår köttsliga natur så nära
varandra att de lätt förenas. Ofta blir det därför så att de förra
helt plötsligt får kärlek till varandra under det att de senare
förblir på ett så kallt avstånd från varandra, Rom. 7:15-25.
NÅDENS ELD
Sedan såg jag i min dröm att Uttolkaren tog Kristen vid handen
och förde honom till ett ställe där en eld brann tätt invid en mur.
Och fastän någon som stod där nära alltid öste vatten på elden
för att släcka den så brann den ändå allt högre och hetare.
Då frågade Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren svarade: Denna eld är nådens verk i hjärtat, och den
som öser vatten därpå för att släcka den, är djävulen. Men du
ska också få se orsaken varför elden trots det brinner allt högre
och hetare.
Då förde han honom omkring till andra sidan av muren. Där fick
han se en man med ett oljekärl i handen ur vilket han
beständigt, om än hemligt, öste på elden.
Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Detta är Kristus, som med nådens olja ständigt
underhåller det i hjärtat redan påbörjade verket. Det är på grund
av detta som hans folk, trots allt vad djävulen kan göra, förblir
stående i nåden (2 Kor. 12:9). Vad nu angår mannen som underhöll
elden att han stod bakom muren, så bör du av det lära att det är
svårt för de anfäktade att själva se hur detta nådens verk
underhålles i själen.
KAMP FÖR INTRÄDE I PALATSET
Jag såg även att Uttolkaren åter tog Kristen vid handen och
ledde honom till ett ljuvligt ställe där man rest ett ståtligt
palats, härligt att skåda. Vid denna syn blev Kristen uppfylld av
fröjd. Ovanpå taket såg han även flera personer vandra av och
an, vilka var helt klädda i guld.
Då sa Kristen: Kan vi gå in i detta slott?
Och Uttolkaren tog honom och ledde honom upp till palatsets
port. Och se, vid porten stod en skara människor som om de
önskade att få träda in men inte vågade. En liten bit från porten
satt även en man vid ett bord med en bok och ett bläckhorn
framför sig för att uppteckna allas namn som gick in. Dessutom
såg han hur en mängd beväpnade män stod i portgången färdiga
att försvara palatset och fast beslutna att tillfoga var och en som
ville gå in all den skada de kunde. Kristen blev nu inte så lite
upprörd över detta. Till slut, då alla ryggade tillbaka av fruktan
för den beväpnade skaran, såg Kristen en man med ett mycket
modigt utseende träda fram till honom som satt och skrev, och
sa: Skriv upp mitt namn, herre! Efter detta såg Kristen att
mannen drog ut sitt svärd, satte en hjälm på huvudet och rusade
mot de beväpnade männen i porten, vilka å sin sida med
ursinnigt raseri kastade sig över honom. Men mannen lät inte
modet falla, utan högg och stack oförskräckt omkring sig. Sedan
han hade fått och gett många sår banade han sig väg mellan
sina motståndare och trängde sig in i palatset. Då hörde man
dem som var innanför och som vandrade av och an på palatsets
tak stämma upp en ljuvlig sång:
| Kom in! Kom in!
Evig härlighet blir din.
|
Alltså kom han in och blev iklädd samma skrud som de andra. Då
log Kristen och sa: Jag tror sannerligen att jag förstår vad detta
betyder. Men låt oss nu gå härifrån.
MANNEN I JÄRNBUREN
Nej, svarade Uttolkaren, stanna tills jag visat dig något mer så
ska du sedan få fortsätta din vandring. Därpå tog han honom
åter vid handen och ledde honom in i ett mycket mörkt rum där
en man satt i en järnbur. Denne man såg mycket bedrövad ut.
Han satt med ögonen nedslagna mot marken, med hårt
sammanbitna tänder och suckade så tungt som om hjärtat ville
brista på honom.
Då sa Kristen: Vad betyder detta? Uttolkaren uppmanade honom
då att själv tala med mannen.
Då sa Kristen till mannen: Vad är du?
Mannen svarade: Jag är, vad jag förr inte var.
Kristen: Och vad var du förr?
Mannen: Jag var en gång en skön och blomstrande bekännare så
väl i mina egna som andras ögon. Jag var en gång, som jag
trodde, på god väg att komma till den himmelska staden och
fröjdade mig även vid tanken på att snart vara där.
Kristen: Nå, men vad är du nu?
Mannen: Jag är nu en förtvivlans man som är inspärrad i min
förtvivlan liksom i denna järnbur. Jag kan inte komma ut, o nej,
det är nu omöjligt!
Kristen: Och hur råkade du i detta tillstånd?
Mannen: Jag upphörde att vara nykter och vakande. Jag gav mina
lustar fria tyglar, jag syndade mot ordets ljus och Guds godhet,
jag bedrövade Anden och han har vikit ifrån mig, jag uppeggade
djävulen och han har kommit till mig, jag upprört Gud till vrede
och han har övergett mig. Jag har så förhärdat mitt hjärta att jag
inte kan ångra mig.
Då sa Kristen till Uttolkaren: Men finns det inget hopp för en
sådan människa som han?
Fråga honom, sa Uttolkaren.
Då sa Kristen till mannen: Finns det då inget hopp om att du ska
komma ut ur förtvivlans järnbur?
Mannen: Nej, inte det minsta.
Kristen: Men varför inte? Den högtlovades Son är full av
förbarmande.
Mannen: Jag har på nytt korsfäst honom för mig (Luk. 19:14; Hebr. 6:6),
jag har föraktat hans person, jag har försmått hans rättfärdighet,
jag har smädat nådens Ande (Hebr. 10:28, 29). Jag har därför
utestängt mig själv från alla löften och nu återstår för mig
ingenting annat än hotelser, förskräckliga och fasansfulla
hotelser om en säker dom och en flammande eld som ska förtära
mig som en fiende.
Kristen: Men av vilket skäl störtade du dig i detta tillstånd?
Mannen: För denna världens lustar och nöjen och förmåner av
vilkas åtnjutande jag då lovades mycken glädje. Men nu biter och
stinger mig alla dessa saker som en brännande mask.
Kristen: Men kan du inte nu ångra och omvända dig?
Mannen: Gud förvägrar mig omvändelse. Hans ord ger mig ingen
uppmuntran att tro. Ja, han har själv instängt mig i denna
järnbur. Inte heller kan någon människa i hela världen släppa
mig ut. O evighet! O evighet! Hur ska jag uthärda de kval som
jag i evighet måste lida?
Då sa Uttolkaren till Kristen: Må denne mans elände alltid stå för
din inre syn och vara dig en evig varning!
Kristen: Ja, sannerligen, detta är förfärligt. Gud hjälpe mig att
vaka och vara nykter, samt bedja att jag må undfly det som
vållade denne mans elände! Herre, är det inte nu tid för mig att
fortsätta min färd?
Uttolkaren: Vänta tills jag får visa dig ännu en sak så ska du
sedan få gå.
EN ALLVARLIG DRÖM
Han tog Kristen åter vid handen och förde honom in i ett rum där
någon just höll på att stiga upp, och under det han tog på sig
sina kläder darrade och skälvde han. Då sa Kristen: Varför darrar
denne man så? Uttolkaren befallde då mannen att säga Kristen
orsaken. Han sa: Då jag i natt låg i min sömn drömde jag, och
se, himlen överdrogs med mörka moln, och det åskade och
blixtrade så förskräckligt att jag råkade i den största ångest. Då
jag nu såg upp i min dröm, jagade molnen varandra med ovanlig
hastighet, och jag hörde ljudet av en stark basun och såg en
man sitta på ett moln bland tusentals himmelska härskaror vilka
alla var omgivna av eld, liksom himlarna själva stod i ljusan
låga. Därpå hörde jag en röst som sa: Stå upp, ni döda, och kom
till dom, och genast rämnade hällebergen och gravarna
öppnades, och de döda som låg där kom ut, en del fulla av fröjd
och lyftande upp sina huvud, andra betagna av förskräckelse och
sökande att gömma sig under bergen (1 Kor. 15:52; 1 Tess. 4:16; Jud. 15;
Joh.5:28; 2 Tess. 1:8; Upp. 20:11-14; Jes. 26:21; Mik. 7:16, 17; Ps. 95:1-3; Dan. 10:7).
Sedan såg jag att mannen som satt på skyn öppnade boken och
befallde hela världen att komma fram inför honom. Till följd av
den förtärande eldslåga som gick ut från honom var det dock ett
ansenligt avstånd mellan honom och dem, så som det brukar
vara mellan en domare och de fångar som stå inför hans domstol
(Mal. 3:2, 3; Dan. 7:9, 10). Jag hörde även att det ropades till skarorna
omkring honom som satt på skyn: Hämta ogräset, agnarna och
halmen och kasta dem alla i den brinnande sjön! (Matt. 3:12; 13:30;
Mal. 4:1). Och i detsamma öppnade sig, just där jag stod, den
bottenlösa avgrunden, och rökmoln och glödande kol samt
ohyggliga ljud steg upp därifrån. Samma skaror fick även
befallningen: Samla in vetet i sin loge (Luk. 3:17), varvid jag såg
hur många blev tagna upp och bortförda bland moln (1 Tess. 4:16, 17)
medan jag lämnades kvar där jag var. Också jag försökte gömma
mig undan men kunde det inte, ty mannen som satt på skyn höll
alltjämt sitt öga fäst på mig, och då kom jag ihåg mina synder
och mitt samvete anklagade mig överallt (Rom. 2:14, 15). Därefter
vaknade jag upp ur min sömn.
Kristen: Men vad var det som gjorde dig så förskräckt vid denna
syn?
Mannen: Jo, jag trodde att domedagen hade kommit och att jag
inte var redo. Men vad som allra mest förskräckte mig var att
änglarna tog upp en del men lämnade mig kvar. Också avgrunden
öppnade sitt gap just där jag stod varvid mitt samvete ängslade
mig. Och domaren höll alltjämt sitt öga fäst på mig med ett
ansikte där vreden stod att läsa.
Då sa Uttolkaren till Kristen: Har du begrundat alla dessa ting?
Kristen: Ja, och de inge mig både hopp och fruktan.
Uttolkaren: Bra, bevara dem då i ditt minne så att de må vara
som en sporre i din sida och driva dig framåt på den väg där du
bör gå!
Sedan började Kristen att spänna bältet om livet och rusta sig
till vandring. Då sa Uttolkaren: Hjälparen vare alltid med dig,
käre Kristen. Han ska leda dig på vägen som löper till den
himmelska staden. (Ps. 143:10; Joh. 14:16-17, 26; 16:7, 13.)
Och så begav sig Kristen iväg, sjungande:
|
Hur stora och viktiga ting jag här såg!
De varna, de fröjda, de stärka min håg
Att fortgå på vägen till livet.
Tack, tolkare god, för vad du mig lärt;
Må jag det besinna och hålla det kärt
Och minnas, vartill det var givet!
|
KRISTEN BEFRIAS FRÅN SIN BÖRDA
Nu såg jag i min dröm att den landsväg på vilken Kristen hade
att gå på båda sidor var inhägnad av en hög mur, och murens
namn var Räddning (Jes. 26:1). På denna väg skyndade nu den
betungade Kristen, dock under stor möda för bördans skull som
låg på hans rygg. Han sprang tills han nådde en något upphöjd
plats där man såg ett kors upprest och ett stycke längre ned i
dalen en grav.
Nu såg jag i min dröm att just som Kristen kom fram till korset
lossnade bördan från hans axlar, föll från hans rygg och började
att rulla utför sluttningen tills den tumlade ner i graven. Och
sedan såg jag den inte mer.
Nu blev Kristen full av fröjd och sa med glatt hjärta: Han har gett
mig ro genom sin sorg och liv genom sin död. Sedan stod han en
stund stilla för att se och fundera, ty det förvånade honom
mycket att åsynen av korset på detta sätt kunde befria honom
från hans börda. Han stod därför och länge tittade ända tills
tårekällorna började att utgjuta sig över hans kinder (Sak. 12:10).
MÖTET MED TRE SKINANDE VÄSENDEN
Då han nu stod och skådade och grät, se, då kom tre skinande
väsenden till honom med orden: Frid vare dig! Sedan sa den
förste till honom: Dina synder är dig förlåtna (Mark 2:5). Den andre
klädde av honom hans trasor och satte på honom högtidskläder
(Sak. 3:4). Den tredje satte ett sigill på hans panna (Ef. 1:13) och
lämnade honom en förseglad rulle, vilken han bjöd honom att
betrakta under sin vandring och till att visa fram vid den
himmelska porten. Därpå gick de sin väg. Nu gjorde Kristen tre
glädjesprång och fortsatte sin väg, sjungande:
Så långt jag kom med sorg och pust
Och ingen lisa fann;
Men här mig mötte ro och lust,
Då hit jag äntligt hann.
|
O, sälla ort, så fann jag här
Min salighet. Här brast
Mitt band, och jag förlossad är
Från själabördans last!
|
Välsignad vare kors och grav!
Dock han välsignad mer,
Som sig i döden för mig gav
Och nu sådan fröjd mig ger!
|
del 2
