Om man betraktar saker utifrån ett bibliskt perspektiv så går det inte att underskatta vikten av rätt lära. Rätt lära hänvisar till den sanning som Gud har uppenbarat – läran om Kristus, läran om evangelium (dess särart och vad den innebär) och läran om Gud. Bibeln talar klart om att utan rätt lära finns det ingen frälsning. Sann kristendom är inte bara liv utan innehåller också rätt lära. Det är ett liv som levs i, och leds av, ljuset ifrån Guds sanning och lära. Allt andligt liv måste ha sin grund i sanningen, och den sanningen börjar i vår Herres och Frälsares evangelium (Joh. 8:32; 14:6). Den Kristus vi talar om är Honom som vi urskiljer i Skriftens läror. Det är Honom som lärorna i Skriften identifierar och lyfter fram. I evangelium uppenbaras Han som Messias som Gud har sänt för att Han ska frälsa sitt folk ifrån deras synd, genom att stadfästa en rättfärdighet som skulle förhärliga Gud, upphöja Gud till den förnämsta, högsta platsen och säkerställa frälsningen för alla dem som Han representerade i Sin lydnad, död, och uppståndelse (1 Kor. 15:3-4; 2 Joh. 9). 

Det finns en form av mysticism idag som säger: "Bort med läror….Vad vi behöver är lydnad och kärlek, inte ortodoxi och dogmer. Det kristna livet handlar inte om läror." Den kommer också i en mer förfinad form såsom "Jag vill inte veta din lära. Allt jag vill veta är om du älskar Kristus?" eller "Vårt enda bud är Kristus". Många som förespråkar denna sorts mysticism säger "Vi har gått ifrån att predika kall, död lära och istället predikar vi Kristus". Låter dessa saker bekanta? Håller du med dem? Om du gör det får du ta och tänka över en del chockerande påståenden. Det är med påståenden som dessa som satan själv har tagit sig in i många samfund för att försöka förstöra och korrumpera evangelium och hela kristendomens sanning. Dessa påståenden kan verka oskyldiga till en början. De som uttalar dessa kanske inte ens är medvetna om vad som ligger bakom. De spelar på känslor hos de flesta, men den bistra verkligheten är att dessa påståenden talar frid där det inte är någon frid och uppmuntrar till att bedöma om vilka som är frälsta och vilka som inte är det utifrån satans lögn (1 Mos. 3:1-5). Uttalanden som dessa tillåter syndaren att sätta egna standard för vem som är frälst eller inte istället för att böja sig under Guds standard som är uppenbarade i evangeliets läror.

Om evangeliets läror beskrivs på ett riktigt sätt så uppenbarar de den enda grunden för frälsning, och visar på syndfullheten och det förlorade tillståndet hos dem som antingen inte har kunskap om, eller inte böjer sig under, Kristi rättfärdighet som enda grund för frälsning. Evangeliets lära visar att det endast är Kristi rättfärdighet som berättigar syndaren till en fullständig frälsning, vilket inkluderar den Helige Andes verk i dem innan de börjar tjäna Herren. Dessa läror visar att de som inte tror är förlorade, och allt deras arbete för att leva religiöst och moraliskt riktigt bär frukt till död (Mark. 16: 15-16; Joh. 3:18-20; Rom. 6:17-18; 10:1-4). Följden av den här läran är att korset blir förföljt och hatat (Joh. 7:7; 14:18-16:3). Det är därför människor hellre än att stå fasta vid evangeliets läror, övergår till mysticism och fåfängliga fraser som tillåter syndaren att själv sätta upp måtten och tala frid till sig själv och andra, för att förhindra allt motstånd mot korset. De försvarar sin ståndpunkt med ord om kärlek och enhet på bekostnad av sanningen, och detta är inget annat än satans förförelse. 

En människas tro avslöjar själens tillstånd och visar om hennes ansträngningar för att lyda Guds bud bär frukt till liv eller död! En människas liv visar vilken tro hon har. Det är därför Bibeln talar om att vi är frälsta genom tron. Tron kommer av att man hör Guds Ord (Rom. 10:17). Tron har att göra med att man hör och tror sanningen om frälsning i Kristus! "Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst." (Rom. 10:10). Med hjärtat menas här sinnet, känslorna och viljan, det centrala i människan under det att hon hör, tror och lever genom det hon vet och förstår av Guds kraft. Lägg märke till att det står att det är genom tro man blir rättfärdig. Gud använder det predikade evangeliet för att uppenbara Kristus och Hans rättfärdighet. Det är endast genom tron man kan mottaga Kristus och Hans rättfärdighet och tron har att göra med att sinnet handlar på det Gud uppenbarar (Rom. 1:16-17; 10:13-17). Det är så här syndare blir kallade av Gud att komma till Kristus. Ingen syndare kan bli frälst utanför denna lära (Joh. 6:37, 44-45), eftersom allt vi efter vår natur vet om frälsning innan vi är frälsta, kommer ifrån vårt självrättfärdiga bedömande och det vi lärt oss genom falsk religion. "Kan väl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar? Då skulle också I kunna göra något gott, I som ären så övade i ondska." (Jer. 13:23). Ordet "övade" är bokstavligt talat. Människor övas i ondska när de får höra att de kan söka frälsning på grund av något annat än Kristus och Hans rättfärdighet. Därför måste vi bli undervisade rätt om Gud som använder sina predikanter och sitt Ord, sin lära!
 
 

Bibeln är en fantastisk uppenbarelse av saker som ingen människa med sitt naturliga förstånd kan greppa. Tänk på dessa tre saker som Skriften uppenbarar:

(1) En människas ställning inför Gud (fördömd eller rättfärdiggjord) avgör om hennes försök till att lyda och tjäna Gud bär frukt till liv eller död. (Rom. 7:5; 8:8).

(2) Det som en människa grundar sin frälsning på avgör hennes ställning inför Gud. (Joh. 3:18, 36; Rom. 3:19-20)

(3) En människas tro avslöjar vad hon grundar sin frälsning på, och därmed hennes själsliga tillstånd, om hon är frälst eller inte, under Guds vrede eller befriad ifrån Guds vrede. (Joh. 3:19-21; 16:9; Hebr. 11:6).

Vi kan ta berättelsen om Kain och Abel ifrån 1 Mos. 4 som en hjälp till att förstå bättre. Abels offer uppenbarade i vilket tillstånd han och hans gärningar stod inför Gud. Kains offer uppenbarade detsamma när det gällde honom. När Abel frambar blodet av ett lamm, så uppenbarades vad han trodde angående sin syndfullhet och frälsningen av nåd genom den utlovade Messias blod. Abel vittnade med sitt offer att hans lära var evangelium, d v s Guds löfte att frälsa honom och ge honom tillträde till en fullständig frälsning p g a en annans rättfärdighet – den utlovade Messias, vilken lammets blod var en bild för. Kain däremot som offrade av markens frukt uppenbarade sin syn på sin synd och frälsningen. Han tog ingen hänsyn till att en helig Gud måste vara rättfärdig när Han rättfärdiggör de ogudaktiga. Kain vittnade med sitt offer att hans lära stod i motsats till evangelium om Guds nåd. Han vände ryggen till Kristi rättfärdighet eftersom han skattade sitt eget arbete för högt. Abels lära vilket hans offer vittnade om, uppenbarade att han var rättfärdig, inte genom något i, eller av honom själv p g a hans lydnad, utan grundat enbart på meriterna ifrån den utlovade Messias, Guds Lamm. Abels offer vittnade om att hans gärningar var rättfärdiga, inte för att de var perfekta utan för att de var täckta med Lammets blod. Kains lära uppenbarade att han var fördömd och hans gärningar onda. Inte för att han var omoralisk och oreligiös utan för att han kom med sina egna gärningar, vilka inte når upp till Guds standard för rättfärdighet. Kain tog inte emot Guds lära, Guds frälsningsväg genom Kristus. Kain stötte sig på Abels lära och slog därför ihjäl honom. (1 Joh. 3:12).
 
 

Det är viktigt att vi alltid gör skillnad på en människas tillstånd och hennes karaktär och uppträdande. Om vi inte håller isär dessa saker så kan vi varken förstå Bibeln eller frälsning genom Guds nåd. Vi bör sträva efter att kunna uppträda moraliskt riktigt på alla områden i våra liv och vår önskan är att våra medmänniskor ska göra detsamma, men när det handlar om frälsning så måste vi först och främst fråga oss i vilket tillstånd en människa är. Bibeln säger oss att alla av naturen är i ett tillstånd av fördömelse, skuld och orenhet. Bibeln säger också att en människa i det tillståndet kan vara moralisk, seriös och hängiven. Betänk dessa två faktum utifrån Skriftens vittnesbörd

Ingenting kan befria en syndare ifrån fördömelsen förutom Guds nåd i Kristus (Hans perfekta lydnad och Hans död såsom Ställföreträdare för syndare) Rom. 5:21; 8:10. 2.

För att kunna bedöma vår egen ställning inför Gud, eller någon annans, så måste vi börja med läran, vad en människa tror angående Gud, Kristus, och grunden för frälsning, Mark. 16:15-16; Joh. 3:18; Gal. 1:8; Rom. 6:17-18.

Bibeln säger oss att alla som inte vet och tror evangelium är förlorade. Det spelar ingen roll hur moraliska de är eller hur gott de uppför sig. De kan vara religiösa, nitiska, seriösa och hängivna, men om de inte har underordnat sig rättfärdigheten som Gud uppenbarat i evangelium (Rom. 1: 16-17), vilket är Kristi tillräknade rättfärdighet som enda grund för frälsning (Rom. 3:21-26), så är de förlorade och alla deras försök till lydnad bär frukt till död.
 
 

Nyckeln till att förstå det är att det är läran som identifierar och särskiljer den Gud som vi tillbeder ifrån avgudar. Läran urskiljer den Kristus vi tjänar ifrån falska kristus, den urskiljer nåden ifrån gärningslära och vårt verkliga arbete ifrån hur saker ser ut att vara. Bibeln ger oss sanningen i läror. Vi inhämtar vår lära när vi läser Skriften, vilket är Guds uppenbarelse om Sig själv till människan. Skriften beskriver i form av läror vem Gud är, vem Kristus är, vilka vi är, och Guds väg att frälsa syndare genom Sin nåd. Det är därför psalmisten skrev: "Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen" (Ps.19:8). Om vi tolkar Kriften fel på något område när vi läser den så får vi en felaktig lära. När vi talar om att man tolkar Skriften olika i någon av dessa avgörande frågor så handlar det inte bara om en tolkningsfråga. Då handlar det om olika uppfattningar om vem Gud är, och Hans väg till frälsning genom Kristus. 

Låt mig ge några exempel på detta.

Tänk igen på uttalandet "Jag vill inte veta din lära. Jag vill bara veta om du älskar Kristus". Vad skulle en mormon eller ett Jehovas vittne svara på en sådan fråga. Älskar du Kristus? De skulle svara "Ja!" Då är frågan om sanna troende tillbeder, förtröstar på och tjänar samma Kristus som mormonerna och Jehovas vittnen gör? De förnekar båda att Kristus är sann Gud. Om vi alltså känner till deras läror så ser vi att vi inte tillbeder, förtröstar på, och tjänar samma Kristus som dessa gör. Vår Kristus är Gud och människa i samma person. Deras kristus är enbart människa, därför måste vi dra slutsatsen att deras religion är avgudadyrkan! Därför måste vi, enligt Guds vittnesbörd (1 Joh. 4:1-3; Joh.9), döma om att de är förlorade och deras gärningar är onda. Vårt dömande grundas enbart på deras lära, inte på deras uppförande eller på deras personligheter. Mormonerna och Jehovas vittnen är ibland de mest moraliska och hängivna religiösa människor som finns i världen.

Tänk nu på de samfund som kallar sig själva kristna, men menar att syndare som är frälsta genom Guds nåd kan förlora sin frälsning för att de inte framhärdar i tron. Guds nåds evangelium säger oss genom sin lära att det är enbart Kristi rättfärdighet som frälser oss, bevarar oss, och tillräknar oss en fullständig frälsning innan vi själva börjar gå framåt i tron. Evangelium undervisar oss genom läran att det är Guds nåd som bevarar de troende, och de framskrider i tron på att det är enbart Kristi rättfärdighet som bevarar dem och ger dem en fullständig frälsning. Evangelium utesluter att bevarandet är ett villkor för vårt slutliga inträde i himmelen, utan lär att vårt bevarande är ett bevis för att vi kommer att bli förhärligade genom Guds nåd på grund av Kristi rättfärdighet. De som alltså tror att vårt slutliga förhärligande är beroende av att den troende bevarar sig själv, avslöjar att hon omfattar ett annat evangelium, ett falskt evangelium. Därför måste vi dra slutsatsen, med grundval av Guds vittnesbörd, att dessa är förlorade och att deras gärningar är onda (Gal. 1:8; 2:21; 5:1-4; 6: 14-16). De uppenbarar att vad de kallar nåd, är i själva verket ett klurigt förtäckt system av gärningar, och det är dödligt (Rom. 11:6).
 
 

A. Vilken Gud som vi tillbeder och tjänar. Hur kan jag säkert veta att jag tillbeder och tjänar den levande Guden och inte avgudar? Hur kan jag veta att jag vänt om ifrån avgudar för att tjäna den levande Guden? (1 Tess. 1:5). Bibeln är Guds uppenbarelse av Sig själv, Sin natur och Sin karaktär i motsats till de avgudar som fallna människor föreställer sig i sina sinnen (Rom. 1:18-23).

Det finns två sidor hos avgudadyrkan. Det är (1) att man inte tillskriver Gud kvaliteter som tillhör Honom, vilka särskiljer och identifierar Honom, och (2) att man tillskriver Gud kvaliteter som inte tillhör Honom. Den första sidan ser vi i den falska kristenheten där det talas mycket om Guds kärlek och barmhärtighet och nåd, men man betänker inte samtidigt Guds helighet, rättfärdighet och rättvisa. Den andra sidan ser vi hos den falska kristenheten som tror att Gud liknar dem själva och tillskriver Honom sin egen karaktär (Ps. 50:21).
 
 

Bibeln är klar på att Gud identifierar sig själv som, frälsningens Gud och all nåds Gud genom Sitt Ord (rätt lära) i herren Jesus Kristus. Det är genom Hans uppenbarade Ord, Hans lära, som vi kommer att känna Honom som helig, allsmäktig och som den Gud som rättfärdiggör de ogudaktiga på grund av Kristi rättfärdighet (Jer. 9:23-24; Joh. 17:3). Det här måste tysta munnen på dem som menar att vi inte kan veta något om Gud. Det är många saker vi aldrig kan få veta om Gud, men vi både kan och måste veta de saker som Gud själv har uppenbarat för oss. Hur uppenbarar Gud sig själv i frälsningen? Betrakta följande:

När Gud före jordens grund blev lagd, bestämde att frälsa ett stort antal skyldiga syndare, och ge dem frälsningens alla löften och välsignelser, kom två saker fram:

Först och främst att Gud är helig och rättvis och därför inte kan bortse från skulden hos de skyldiga. Därför kan han inte på något sätt välsigna dem förutom att Hans heliga lag och rättvisa blir tillfredsställda. Gud måste fortfarande vara fullkomligt rättfärdig när Han rättfärdiggör de ogudaktiga! Därför var Gud tvungen att förse med en väg till frälsning som stämde överens med Hans heliga natur. Han var tvungen att bli både en rättfärdig Gud och en Frälsare. Gud kan inte visa kärlek och barmhärtighet på bekostnad av Sin helighet och rättvisa! Grunden för frälsning var tvunget att vara en perfekt rättfärdighet! Inget annat var möjligt! Gud Fader bestämde att Hans Son, den andra Personen i Treenigheten, skulle vara Medlaren, en Ställföreträdare för syndare och att syndares frälsning skulle ha sin grund enbart i Honom! Guds Son var villig att ta vår plats, att bli inkarnerad, att uppfylla lagen till punkt och pricka, att dö på ett kors på Golgata, för att på så vis tillfredsställa lagen och rättvisan och föra fram en evig rättfärdighet. På så vis var det möjligt för Gud Fadern att vara både rättfärdig och rättfärdiggöra så att de som Sonen representerade kunde få en fullständig och säkrad frälsning.

För det andra. Gud var tvungen att för alltid utesluta att något i syndarens karaktär eller uppförande skulle ligga till grund för dennes frälsning. Inga av frälsningens välsignelser kan vara beroende av syndarens karaktär eller uppförande (inte ens tro, omvändelse eller bevarande) efterson ingenting som har sin grund i syndaren, frälst eller förlorad, kan någonsin nå upp till en perfekt rättfärdighet! Alla löften ifrån Gud, i Honom, d v s, i Kristus, grundat på Hans rättfärdighet enbart och inte på vår karaktär eller vårt uppträde, kan vi vara fullständigt förvissade om, och säkra på (2 Kor. 1:20). 

Om något villkor för frälsningen hängde på något i oss syndare så skulle det vara en mycket oviss frälsning. Faktum är att det inte skulle finnas någon frälsning alls då.

B. Vilken Frälsare vi följer, tjänar och förströstar på. I Bibeln kan vi läsa om att det finns falska messias (Matt. 24:23-24; 2 Kor. 11:4; 1 Joh. 4:1-3). Den fråga som borde beröra var och en av oss är då: Hur kan vi veta om det är den verklige Kristus eller en falsk som vi tror på? Eftersom det är den uppenbarade läran i Skriften som identifierar och särskiljer den sanna och levande Guden ifrån avgudar, så är det den uppenbarade läran i Skriften som identifierar och särskiljer den sanna Kristus ifrån de falska. Jag vill här tillägga, i ljuset av Matt. 24: 23-24, varför det är omöjligt för Guds utvalda att totalt förvillas bort ifrån den sanna tron? Det är för att Gud har bestämt att föra dem ifrån mörkret in i ljuset genom att uppenbara Sin sanning och lära för dem.
 
 

Fundera över Matt. 11:27, där Herren säger: "Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den, för vilken Sonen vill göra Honom känd." Den här versen säger oss att det enda sättet för en syndare att lära känna Kristus till frälsning är på det sätt som Fadern har uppenbarat Honom. Det utesluter all mysticism och okunskap. Fadern uppenbarar Sonen genom Sitt Ord, med början i evangelium. I evangelium med sin lära, läran om Kristus, ser vi både Personen Kristus och Hans effektiva frälsningsgärning. Han är gudamänniskan/Medlaren som Fadern sänt såsom Ställföreträdare för ett folk och för att stadfästa en rättfärdighet genom vilken Fadern kunde vara både en rättfärdig Gud och en Frälsare.

Här ser vi att det enda sättet som en syndare kan få vetskap om Fadern på, är genom Sonen. Skiljt ifrån Kristus och Hans rättfärdighet som enda grunden för frälsning, är Gud en förtärande eld, en rättfärdig domare som måste straffa de skyldiga. Men genom Kristus och med grund i Hans rättfärdighet enbart, så lär vi känna hur Gud i rättfärdighet kan rättfärdiga de ogudaktiga, hur Han kan vara försonande mot syndare och att vi har fått träda in i en förbundsrelation med Honom, genom tron på Honom som vår nådefulla och kärleksfulla Fader (Joh. 6:44-45; Rom. 8:15; 1 Petr. 1:18-21).

2 Joh. 9-11: "Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar." 

De flesta skulle hålla med om att detta skulle gälla Jehovas Vittnen. Många av er skulle säga att de går förlorade p g a deras lära – de förnekar Kristi gudomlighet. Du kan inte säga att de går förlorade p g a brist på nit, hängivenhet eller moral. Det här kan vi påstå eftersom de förnekar den sanne Kristus som Gud uppenbarar i Sitt Ord som både Gud och människa i samma Person. Vi kan säga detta därför att deras religion är uppbyggd på gärningar och en sådan religion förnekar Kristus och Hans evangelium. 

C. Vad vi verkligen tror att nåd innebär. Sågott som alla som bekänner sig vara kristna, bekänner sig också frälsta genom Guds nåd. Men återigen måste vi rannsaka oss vad vi menar när vi talar om nåd. Är det verkligen Guds nåd vi talar om, eller är det vi kallar nåd, i själva verket ett skickligt förklätt system av gärningar? Det är evangeliets lära som skiljer sann nåd ifrån en förvrängd nåd. Utan rätt lära är det omöjligt att säga vad sann nåd är.

Paulus har en utläggning om detta i sitt brev till Galaterna. Han skriver: "Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad." (Gal.1:8). De falska förkunnarna i Galatien kallade uppenbarligen sitt falska evangelium för nådens evangelium, men aposteln avslöjar med hjälp av rätt lära, att deras evangelium var falskt och att det förkastar nåden som Gud ger oss i Kristus. "Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden." (Gal.2:21). De falska förkunnarna sa till galaterna att även om Kristi rättfärdighet var grunden till för deras frälsning, så behövde de lägga till sina egna rättfärdighetsgärningar för att bli mer säkert frälsta, heligare och mer förtjänta av frälsning. Aposteln Paulus varnade dem med hjälp av rätt lära, att detta var lika med att förneka de sanna evangeliet: "Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låren omskära eder, så bliver Kristus eder till intet gagn. Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter, att han är pliktig att fullgöra hela lagen. I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden." (Gal. 5:2-4).

Det sanna evangeliet om Guds nåd, uppenbarar klart och tydligt att det är enbart Kristi rättfärdighet som frälser syndare och berättigar dem till en fullständig frälsning. Det inkluderar även den Helige Andes verk i dem före de ens försökt att tjäna och lyda Herren på något område. Det sanna evangeliet utesluter fullständigt syndarens karaktär och handlande från att ha någon del i hennes frälsning. Ett evangelium som inte fullständigt utesluter syndarens delaktighet i frälsningen är ett falskt evangelium. Hur kan vi veta det om vi inte har en sund lära? Det kan vi inte!
 
 

D. Om våra gärningar bär frukt till liv eller till död. Den Helige Ande gör en klar åtskillnad i Rom. 6: 17-18:"Men Gud vare tack, för att den tid är förbi, då I voren syndens tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så at I följen den lära, som har givits eder till mönsterbild, och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven blivit tjänare under rättfärdigheten". "Den lära" som det står om här, är evangelium med sina läror, vilka blivit förklarade tidigare i Romarbrevet. En del påstår att dessa läror hänsyftar till högre läror som den troende kommer fram till efter att de blivit frälsta, men det kan inte stämma om man läser sammanhanget. "Syndens tjänare" hänvisar till förlorade syndare som står i en skuld till Guds lag och rättvisa som de aldrig någonsin kan betala igen. Syndens tjänare fortsätter att bli beskriven i Rom. 6:20 som en som är "fri ifrån rättfärdighet". Deras lära uppenbarar deras tro. Alla utan undantag tror att något annat än Kristi rättfärdighet enbart, kan frälsa dem ifrån synden och bevara dem. Hur religiöst och moraliskt de än lever spelar ingen roll, de är ändå "syndens tjänare" och de "bär frukt åt döden" (Rom. 7:5).

"Rättfärdighetens tjänare" hänvisar till syndare som är frälsta genom Guds nåd. Deras tro bevisar det, deras tro på evangelium om Guds nåd. Alla utan undantag tror att det är enbart Kristi rättfärdighet som frälser dem och bevarar dem och ger dem rätt till allt som ingår i frälsningen, och detta innan de gjort någonting alls för att tjäna Gud. De vänder om ifrån alla tankar om att någonting hos dem själva och deras gärningar skulle kunna bidra med någonting för deras frälsning (Rom. 6:20-21). När nu Gud har förenat dem med Kristus genom Sin nåd p g a Kristi rättfärdighet enbart, så är deras arbete och ansträngningar, trots att de är ofullkomliga, "frukt till Gud".(Rom. 7:4).
 
 

Även om vi vet att en människa kan ha kunskap om rätt lära och ändå inte vara frälst, så får inte det fördunkla Guds vittnesbörd angående vikten av rätt lära. Att vi tar avstånd ifrån det många kallar död och kall intellektualism, betyder inte att vi ska bannlysa rätt lära och sluta framhålla vikten av rätt lära när man predikar evangelium! En död och kall intellektualism kommer inte av att man predikar läror, om de är av Gud. Det kommer ifrån själviskhet och självrättfärdighet och religiöst högmod hos syndare (Matt. 13:19-22). Hur kan någon förringa en lära som förhärligar Gud, upphöjer Kristus, utesluter allt högmod hos syndaren och utrustar Guds folk? Gud den Helige Ande beskriver Guds lära såhär: "Ty god lärdom giver jag eder.. (Ords.4:2). Det finns människor som felaktigt har använt fariseérna som ursäkt för att kunna förringa läror. De säger "Fariseérna stod verkligen fasta i läran men var fullkomligt tomma inuti." Sanningen är den att fariseérna inte alls stod fasta i läran. Deras lära var motståndare till Guds lära. Kristus sa åt sina lärljungar att akta sig för fariseérnas läror (Matt. 16:12)

När det gäller viktiga läror så handlar det ju inte bara om att rent intellektuellt komma fram till fem punkter. Det handlar om att höra och tro evangelium om Guds nåd där Kristus uppenbaras som Herren vår rättfärdighet. Det handlar om att höra och tro det som Gud använder för att föra sina utvalda till tro på Kristus och omvändelse ifrån döda gärningar och avgudadyrkan. Det handlar om att höra och tro det Gud använder för att uppmuntra och motivera Sitt folk i kärlek, tillbedjan, goda gärningar och lydnad utan lagiskhet. Detta är Kristi lära, vilken är värdefullare än guld! Dessa är läror som Gud använder för att omvända själar.