|
När
jag nu vill berätta något om hur jag fick en längtan efter
frälsning i Jesus Kristus och hur jag sökte Gud, så har
jag senare i livet förstått att det var tvärtom så,
att det var Gud som lade ner en längtan i mig, det var Han som sökte
mig.
Och
nog fick jag en längtan alltid, en stark längtan. Uppvuxen på
landet i lilla Horred var det som för många andra killar fotbollsspel
och nöjesliv som drog mest. Och jag gav järnet både på
fotbollsplanen och dansgolven. Så småningom växte en
stark otillfredsställelse fram i detta, är det här allt
som livet har att ge? Tyckte också att världen var väldigt
liten, tankarna små och inkrökta i de sammanhang jag rörde
mig. Samtidigt upplevde jag ett starkt behov av förlåtelse
för hur jag levat och vid ett tillfälle fick jag så´n
syndanöd, att jag föll ihop på motorhuven på min
bil.
Jag
måste få ett svar på tillvarons mening. Materialismen
hade lockat mig, men inte nu längre. Jag kände att mitt främsta
behov var frid i min sargade själ. Var på väg in i transcendental
meditation, när jag mötte några kristna ungdomar som sjöng
och talade om Jesus på en badstrand här på västkusten.
En av dem frågade om jag ville bli frälst, men mitt svar blev
att jag inte kunde lämna det liv jag levde. Det går ytterligare
ett år och jag börjar nu ana att svaret kan finnas i bibeln.
Jag dammar av min 12 år gamla konfirmationsbibel och inser i mitt
inre att det är sant vad jag läser: En människa som jag
har bara en sak att vänta sig, Guds vredesdom och den är rättvis.
Jag
börjar nu åka in till Göteborg till olika församlingar
för att förstå mer vad kristen tro handlar om. Hamnar
också på Björngårdsvillan, där en man vid
namn Don Ritter har studier i Efesierbrevet. Detta blir mitt första
möte med bibelns tankar på ett djupare sätt. Nu har jag
svaret och jag får uppleva nåd, stor nåd personligen.
Jag får ett dubbelt vittnesbörd, som aldrig senare lämnat
mig, trots de svårigheter som skulle följa. Jag får dels
subjektivt uppleva den Helige Andes vittnesbörd i mitt hjärta,
att jag har fått förlåtelse för alla mina överträdelser,
att jag är född på nytt, en ny skapelse i Kristus, dels
insikt objektivt från den nedskrivna uppenbarelsen i bibeln som
bekräftar alltihop. Allting bara säger ja - jag äger ett
hjärta som sjunger - detta är dynamit! Sedan lever jag i ett
kärleksrus i 2 år, erfar Guds kärlek pulsera i våg
efter våg i mitt inre.
Därefter börjar svårigheterna. Känslorna börjar
mattas, för att så småningom helt avta. Jag är förvirrad.
Tillhör inte alla dessa ljuvliga känslor ett normalt kristet
liv? Men det skulle bli värre, mycket värre.
Förstår
alltmer att tanken hos mina kristna systrar och bröder är att
vi ska acceptera en mycket vid, "generös" syn på
församlingens verksamhet - ett demokratiskt tänkesätt,
som innebär att ingen har mer ljus än den andre. Vi ska alla
bidra med det vi har fått och acceptera det som finns inom de olika
församlingarnas traditioner, förkunnelse och framtoningar. Motvilligt
tvingar jag mig att gå in under detta. Men är det här
verkligen ett nytt sätt att leva? Jag möter sanna efterföljare
till Jesus men anar mer och mer att de flesta församlingarna tycks
drivas i en form av religiösa föreningar med företagsmässiga
riktlinjer. Min längtan är att se Guds rikes principer förverkligade
i mänskliga relationer. Samtidigt är jag är fast i det
ekumeniska tänkandet och det är inte positivt för mitt
nya, kristna liv.
Så
här långt i berättelsen är vi kvar i 70-talet, jag
får en lång period i Göteborg med fin gemenskap, men
frustrationen finns kvar: Är detta allt, var finns den första
övertygelsens nitälskan? Min kärlek till Jesus börjar
kallna, jag påminns alltmer om det "ljuvliga" jag varit
med om i mitt gamla liv, jag börjar kompromissa, inte så mycket
till det yttre, men min relation till Herren är inte bra, jag är
besviken, djupt besviken. Jag söker mig alltmer till psykologiserande
undervisning, söker mig till den karismatiska rörelsen och brottas
med tanken på att lämna alltihop och njuta av vad synden kan
ge.
Åttiotalet
bryter in, nya strömningar väller in över Sverige, rakt
motsatta de demokratiska tankar jag vant mig vid. Nu är det styrka
och framgång som gäller. "Starka" ledare med auktoritär
framtoning för fram ett nytt budskap - något inom mig reagerar
kraftigt på detta, är det här Guds sanna evangelium? Lovsången
på mötena verkar äkta, människorna jag möter
är entusiastiska. Kanske är detta något för mig i
alla fall? Jag bestämmer mig för att inte "missa tåget"
och börjar på en av trosrörelsens bibelskolor. Samtidigt
finns alla varningssignalerna kvar i mitt inre och jag inser redan under
första hälften av 80-talet att detta är bedrägeri,
religiös manipulation, ett annat evangelium. Frustrationen fortsätter
när många av mina vänner rycks med och ensamheten känns
svår.
Åttiotalet
övergår i nittiotal och nu är det verkligen jobbigt -
en personlig kris ser ut att nästan knäcka mig helt. Nu sätter
jag min förhoppning till upplevelser via Toronto Blessing, men det
funkar inte, tyvärr, jag får inte fram ett enda djurläte
från mina läppar, ingen carpettime för min del inte. Jag
upplever nu att både sorg och vrede väller upp i mitt hjärta
över hur lurade människor kan bli i s.k. kristna sammanhang.
Man vill "surfa på vågorna" efter vart vindkast
i läran, man är ständigt på jakt efter "det
som Herren gör idag". Alltmer söker jag mig alltmer ut
i naturen, många timmar varje dag, vill vara ensam med Gud, ber,
ber, kan jag någonsin komma tillbaka till hängivenheten, glädjen,
den första kärleken?
1994
möter jag Anders Engström från Sola Scriptura på
ett Ashram och får en bandserie och litteratur baserad på
reformationen av honom. Ungefär samtidigt kommer nu "ökenspåret"
med dess framhävande av mysticismens djupheter och bejakande av medeltidens
fromhet. Vid min kontakt med denna strömning möter jag också
en öppenhet för och ett erkännande av katolicismens upprepade
mässoffer och påvedömets olika dekret. Ett uttalande som
får mig rejält i gungning är: "Det finns ingen kristendom,
allt utgår från mässan".
Återigen
befinner jag mig vid ett vägskäl. Nu måste jag försöka
förstå om jag under mina 20 år som kristen missat detta,
kunde det vara här det djupa kristuslivet finns? Läser mycket
om nämnda företeelser, ser det förrädiska i att basera
min tro på något i mitt inre, hur positiv upplevelsen än
är. Studerar Guds ord ingående, ser som aldrig förr att
hela mitt hopp ligger utanför mig själv.
Nu
börjar en inre glädje tona fram, jag blir hungrig igen som för
20 år sedan, ljuset lyser in i mitt hjärta, jag är tillbaka
där jag började, men nu med fördjupad insikt. Jag får
absolut visshet om att Gud inte vill att jag ska jaga upplevelser. Nu
får jag vila. Nu upptäcker jag vilken rik skatt som finns i
reformationens teologi, vilken undervisning, vilka sanningar! Det finns
verkligen en tro som en gång för alla har blivit meddelad åt
de heliga och som är värd att kämpa för! Det blir
en njutning för mig att just begreppet lära, som jag hört
så mycket negativt om i så många år, nu får
inta sin rätta plats. Ett kristet liv består av både
relation och lära, inget motsatsförhållande finns mellan
dem och inget av dessa får nedvärderas.
Jag
känner numera en stark samhörighet med de tusentals kristna
som levt under gångna århundraden och med dem som predikar
och tror på ett sant evangelium i denna tid. Här är jag
idag. Genom Guds nåd är jag fast i mitt sinne, jag är
på vandring mot den himmelska staden, det utlovade målet,
jag ska få möta min Herre Jesus Kristus och Han ska bevara
mina steg fasta till den dagen.
All ära
till honom allena!
Jan
Johansson
|